Idag onsdag hade hustrun en inbokad fika med en f.d. jobbkollega, och skulle vara borta i två timmar mellan 10-12. Jag vägrade sitta hemma och låta barnen uggla framför en skärm, i brist på min förmåga att sprida kreativitet, så jag tog med dem upp på Hunneberg med destination Trollskogen (“lekplats” ute i skogen).
På vägen dit passerade vi som alltid Byklevsfallet. Inga bilar syntes, så jag frågade om de ville stanna och kolla. Det blev ett rungande “JA!” som svar, och för första gången fick även jag själv se fallet från nära håll.
Naturligtvis kastades det ett par stenar i vattnet, det hör ju liksom till.
Vi åkte vidare till Bergagården, parkerade och började sen vandra till Trollskogen. Efter mer än halvvägs började det regna protester från ett av barnen (“jag orkar inte gå mer!”) och där kände jag en ilande värk i huvudet. De där protesterna är så intensiva att de sätter sig hårt på hjärnan, och det är gravt påfrestande. Jag orkade inte ta striden, utan sa “Där borta är Trollskogen!” och började gå. Inte ens fem sekunder senare knatar barnen efter, som om inget hänt.
Upp med fikapåsen och i med lite festis samt kex i deras magar, innan de rusade iväg för att leka i klätterställningarna. Själv fick jag en stund för mig själv och passade på att suga åt mig av skogen.
Det var vindstilla och hördes inte ett skvatt mer än fåglarnas kvitter. Att bara stå där och suga åt mig av det ljudet var så kopiöst rogivande att jag inte har några ord för det. För varje kvitter som kom kände jag mig själv läkas. Askan blåste bort mer och mer, och jag blev hel igen.
Ända till…
PAPPA!
KOM OCH TITTA NÄR VI HOPPAR HÄR!
MEN TITTA DÅ PAPPA!
HÄR!
Bara att bita ihop och inse att jag är där för deras skull, inte tvärtom. Nu vet jag iallafall att det finns en sorts fristad ute i skogen.
Hemkomst och lunch. Hustrun borta ännu. Pizzarester från gårdagen. Lunchen började bra, innan de båda tappade fokus och började larva sig vid matbordet. Jag kände bit för bit försvinna från hjärnan, och orkade inte med situationen. Kände mig så förbonkat hjälplös.
Hustrun kommer hem och tar med dottern till NÄL för allergitester och annat. Sonen och jag kvar hemma. Vi spelade lite fotboll nere i bersån, något som för en gångs skull var avkopplande. Åkte sen till ICA och återvinningen med en påse papper samt en påse pantburkar. Sonen fick sköta rubbet, och var mer än nöjd.
Eftermiddagen fortlöpte relativt OK, men vid 16-tiden var jag helt förstörd: för många intryck fick hjärnan att hamna i fosterställning och stänga av. Jag lade mig i soffan och bara blundade, för att få någon sorts rätsida på saker och ting. Hustrun gick med barnen ut, och jag fick lite tysthet för mig själv.
Sen hände nåt som fick upp mig, och jag tvangs gå ut jag också. Totalmos i huvudet satte jag mig på trappan och såg på när barnen julade och lekte på gräsmattan. Väldigt avkopplande, och samtidigt väldigt påfrestande.
Drog igång grillen. Korv till barnen, kycklingfilé samt sparris till mig och hustrun.
När barnen lagt sig och somnat glodde jag och hustrun på TV, för att sen – 21:30 – ta tag i en sak som behövde göras. Administrationen på jobbet hade nämligen hört av sig i måndags och frågade när / om jag kommer tillbaka. Detta efter att jag varit sjukskriven i två veckor, och mitt sjukintyg som jag skickade till dem klart och tydligt sade fram till och med sista maj.
Det är klart att de undrar när jag kommer tillbaka. Problemet är att jag inte vet. Jag har inte det svaret, och det blev väldigt uppenbart hur jävligt illa det är med mig när jag försökte formulera ett svar på mailet. Ord och bokstäver flög runt i huvudet, jag satt och stirrade rakt in i väggen, kände mig som en jubelidiot som inte ens lyckades väva ihop ett enda ord på grund av all aska i huvudet. Huvudet, som vanligtvis är högpresterande och älskar att knäcka problem, var där och då inte värt ett vitten. Där och då fick jag kvitto på vad utbrändhet egentligen innebär. På riktigt. Hustrun har vid tillfälle sagt “det finns en anledning till att det heter utbränd“, och där satt jag i soffan. Utbränd. Tårögd satt jag där som ett totalt ufo och bara stirrade i väggen, samtidigt som jag visste att det här förbonkade mailet måste skrivas.
Hjärnan är just nu som en skuren motor. Alla de mekaniska delarna finns där, men oljan är borta. Oavsett hur mycket gas du applicerar rör sig inte delarna, för det är totalt ödelagt i maskineriet av all friktion. En ex-kollega kallade det för ett kaninhål. Det är det också, för hur mycket jag än vill lösa problemet (ta bort askan) är det inte gjort i en handvändning. Istället grävs hålet djupare, jag sjunker djupare, och längst ner i kaninhålet finns det kvicksand som ytterligare drar neråt.
Ska jag yttra nånting positivt är det att jag har fortfarande sympatin och empatin kvar. Jag känner saker. Jag känner för och med saker. Jag är inte en psykopat med total avsaknad av känslor, jag är det skenande tåget utan någon bakom spakarna. Saker rullar och rör sig, men jag hinner inte uppfatta nånting. Kan inte fatta beslut, kan inte röra mig bland askan som kloggat igen alla förmågor.
Just nu är jag ingenting värd, och just nu är jag en enda sak.
Utbränd.
Jävla skit är vad det är.
