Category: ICA

Viktig insikt med aska och sirap

bos
Med aska och sirap i huvudet kan vissa dagar bli intressanta (FNVP).
 
Jag har nu tillbringat 5st 2h-pass på jobbet sen i torsdags. Själva jobb-biten är lugn; allt sker i min takt och på mina villkor. Orkar jag för stunden inte öppna en Emacs för att peta på en css-fil så låter jag bli just då, och tar det senare istället. Och så vidare.
 
Vid hemkomst är jag så mentalt trött att jag bara vill stupa, så jag har fått köra en power-nap i 15-30 minuter bara för att pausa alla intryck till hjärnan, så att den hinner få lite andrum. Resten av dagen kan jag hyfsat hjälpligt traggla mig igenom utan allt för stora meltdowns. Igår var jag, trots tröttheten, ute och cyklade 2×3.5km med barnen och det var win-win för alla parter.
 
Idag när jag kom hem från jobbet kände jag inte av den där stuptröttheten, vilket jag tolkade som någon sorts framgång (om än liten). Den lilla segern straffade sig dock direkt, för på väg till ICA fick jag en stresshuvudvärk av modell Dra Åt Helvete, så den shoppingrundan var rejält seg att ta mig igenom.
 
Som grädde på moset började kassapersonen (en ny, som jag aldrig sett tidigare) babbla, vilket tog mig ett tag att koppla:
 
– Avmhhhmfhm
– ?
– Avstämning idag.
– Ok. FML.
 
Ungefär där var tröttheten och sirapen på maximala nivåer, och jag kunde bokstavligt talat känna hur hög friktionen var inne i huvudet.
 
Sen kom arkebuseringen:
 
– Du vill kanske byta de här?
 
Jag stirrade blint på förpackningen som hölls upp. Det var en blå ask med något vitt i. Aha, champinjonerna. Hen frågar om jag vill byta dem. Varför vill jag byta dem?
 
– Vadå?
– De är dåliga.
 
Ner med blicken igen, svep över asken ett par gånger och inse att nästan det hela översta lagret hade stora svarta fläckar på sig. Fram med näven, greppa asken, försök processa fram ett beslut på frågan “Byta, eller inte byta?”.
 
Jag har ingen tidsuppfattning, men säg att jag stod där i 10 sekunder med asken i näven medan jag väntade på att hjärnan processade. Kugghjulen i hela maskineriet hade spårat ur totalt, och jag kom ingen vart.
 
– Ja, ok.
 
Och sen iväg till grönsaksdisken för att hämta en ny ask, och sen var den saken ur världen.
 
Började packa i påsen, insåg att min piggelin hade legat vägg i vägg med den nygrillade kycklingen och därför smält till en plaskhög. FML. Påbörjade en ny process i hjärnkontoret som gick ut på att om det är lönt att fråga personen ifall jag kan gå och hämta en ny. Även där stod jag och brände maskineriet medan allt slirade runt innan jag fick fram en formulering:
 
– Är det ok om jag hämtar en ny? Den här ser lite ledsen ut.
– Helt ok.
 
Därefter packa klart påsen, åka hem och sätta mig i fåtöljen i biblioteket, titta på alla färgglada bokryggar, och inse att jag är nog lite för snabb med att ta ut segrar i förskott. Det blev tre steg bakåt idag i och med ICA, men istället för att – som jag vanligtvis gör – försöka kompensera dem med att rusa fram tre steg imorgon tänker jag stå kvar denna gång, och ta tre steg framåt vid något annat tillfälle.
 
Den insikten tror jag är den viktigaste jag haft på länge. För det här är, trots allt, ingen tävling. Jag är inte ute efter att komma i mål på snabbast tid, jag är ute efter att komma i mål och överleva.

Karma chameleon

bos

Jag gillar och tror på karma. Idag fick dottern testa det.

På ICA, efter en shoppingrunda, såg hon ballonger och undrade om hon fick ta en till henne och sonen. Det fick hon, och gjorde. Ute, på väg till bilen, lossade sonens ballong och vi tre kunde bara se den blåsa bort, samtidigt som hans primalvrål började eskalera.

“FFS ballongkräk att blåsa bort så snabbt”, tänkte jag, och i med honom i stolen. Dottern, ballongfantast av rang: “han kan få min” <3 Sonen tystnade och jag satte fast dottern.

Då kommer tiggaren, som dottern gett pengar till ibland, med ballongen och säger nåt på obegripliska medan hon lämnar över den.

Instant karma deluxe.

Barnuppfostran på ICA

bos
Det här med barnuppfostran är tydligen ett känsligt ämne för vissa. Jag förstår inte varför.
 
Man föds inte med kunskap eller förståelse för hur världen och dess samhällen fungerar. Det är min roll som förälder att dels fylla mina barns huvud med kunskap, men samtidigt måste jag även ge dem en kompass som visar åt vilket håll de ska gå i vissa situationer. En kompass som visar vad som är okej och inte.
 
Jag och dottern var på ICA häromdan. Hon var på gränsen till övertrött och det var lite för tidigt för läggdags, så jag beslöt att åka iväg till ett av hennes favoritställen så hon kunde konvertera lite överflödsenergi till något annat.
 
Standardfrasen innan avfärd är “Det är inte så mycket folk på ICA, pappa!”. Den frasen har härstammat ur “Om det inte är så mycket folk på ICA, så ska du få en egen kundvagn”. Innan avfärd vet vi förstås inte hur mycket folk det är, så svaret brukar bli “Det vet vi inte ännu”.
 
Väl där var det faktiskt inte så mycket folk, så innan parkeringen sa jag att hon skulle få en egen kundvagn. Ansiktet riktigt lyste upp, som vanligt.
 
Vi gick och hämtade en sån där liten minivan med en lång pinne som jag kan hålla i och guida vid knepiga situationer. Hon gillar dock inte att jag håller i den. “Kan själv!”, är mantrat. Jag släpper, men tar ett nytt tag då vi håller på att krocka med en annan kund. Hon brister då ut i ett grin av protest, och jag får sätta mig ner på huk för att lugnt och sansat förklara läget. “Du hjälper mig att handla, jag hjälper dig att handla, tillsammans hjälper vi varandra”. Ungefär. “Det innebär att jag ibland måste styra vagnen”. Ett tveksamt nick får jag som svar.
 
Vi börjar vår runda, och när jag behöver korrigera vagnen ett par gånger till kommer protesterna igen. Och ett högt “AAAAAAAAAAAH!” i ren frustration. I det läget hjälper det inte att flippa ut, så jag förklarar än en gång lugnt och sansat att jag måste hjälpa till, och att ett sådant beteende är inte okej.
 
När vi kommer till kycklingdisken har vi kommit halvvägs. Allt har gått bra hittills. Jag kommer då på att vi har glömt creme fraiche från mejerikylen, så vi ( = jag) börjar traska tillbaka. Dottern hittade nån kôrv eller nåt att läsa på, innan hon sig mig längre bort och börjar rusa med vagnen. Hastigheten är så hög att vagnen drattar rakt in i någon sorts objekt mitt på vägen.
 
Ungefär där har min acceptansnivå passerats, så efter att ha förklarat läget konfiskerar jag vagnen. Då uppstår en protest som inte är av denna värld, eller ens av detta universum, vilket givetvis inte är okej. Jag kom att tänka på en liknande situation som Jenny var med om med sina barn på Kungs…vad-det-nu-hette i Kungsbacka, Kungsbackahallen?, där hon ställde ultimatum till protesteraren. Jag gjorde samma sak här; “Du får två val. Antingen slutar du skrika och vi handlar klart, eller så fortsätter du skrika och vi åker hem”.
 
Hon valde det senare alternativet.
 
Jag sade “Då åker vi hem”, och började gå runt och plocka tillbaka varorna och ställa på deras ordinarie plats, samtidigt som protesterna fick bränsle på elden och nådde en nivå som skulle kunna knäcka vilket kassavalv som helst. Det här beteendet är inte okej, så jag slängde på pokerfejset och fortsatte lasta ur varorna med en gallskrikande dotter i hasorna.
 
Folk tittar när jag och vagnen, och en dotter 2-3 meter bakom mig, går mot kassan. Kassörskan tittar. Uppskattningsvis tittar 20 personer, med stekpanneögon. Här drog jag på mig min “Barnuppfostran pågår, vänligen dra åt helvete”-sköld och desarmerade varenda blick jag såg, ända tills vi kom ut.
 
I bilen fortsatte protesterna, men vältränad som jag är i min dotterns beteende ser jag att det är en krystad protest bara för sakens skull, och inte för någon egentlig anledning längre, så jag sa “Tyst”.
 
Och det blev knäpptyst.
 
Hon ska ha eloge för ett bra försök, men den här farsan lurar man inte så lätt när det är blodigt allvar.
 
Förhoppningsvis har min dotter lärt sig att hennes beteende idag inte var acceptabelt på någon skala någonstans. Jag kan slå vad om en krona att av de ~20 blickar som kastades på mig på ICA så tillhör minst hälften av skaran “Men vad elak du är! Hoppas du köper en glass till dottern!”. Den attityden förstår jag inte. Jag är inte elak, jag visar vad som är okej och inte.
 
Det finns nästan inget sorgligare än föräldrar som gräddfilar sina barn hela tiden. Hur kul blir barnets liv när det växer upp och inser att världen är inte så mycket grädde som det fått lära sig?
 
Barnuppfostran är ett känsligt ämne. Var och en har sina egna åsikter om vad som är rätt uppfostran och inte. Mina barn har var sin kompass att använda vid behov ända fram tills dess att de lärt sig kartan utantill.
 
Därefter kommer väl tonårsrevolten, antar jag, så jag får kanske börja läsa på om Pokemon, och allt vad det nu är dagens tonåringar diggar, för att hänga med i svängarna och få ammunition till framtida argumentationer.