Det krävs en by för att uppfostra ett barn, heter det.

Samhället, byn, jag växte upp i heter Emtunga. Med sina blott 320 invånare på 80-talet fanns där inga affärer, skolor eller nånting sådant. Däremot fanns det två lekparker, en hockeyrink, en fotbollsplan och det vi kallade för “cykelbanan”, vilket var ett område på kanske 50-100 kvadratmeter fullt med gupp och annat att köra våra BMX-cyklar på.

I Emtunga fanns det småbarn och det fanns tonåringar. Det fanns nygifta och det fanns pensionärer. Det fanns bråkstakar och det fanns de lugna typerna. Emtunga hade allt och alla, men istället för affärer fanns det något bättre: en oerhört hård sammansvetsning mellan invånarna. Alla kände alla.

Min generation som växte upp drillades ofta i att respektera äldre generationer. När en vuxen sa något lyssnade man. Vuxna kunde då som nu ha fel, och det var helt ok att påpeka detta. Däremot var det inte ens en diskussion när det gällde just respekten, oavsett om det handlade om mina egna föräldrar eller polarens föräldrar.

Uppväxtklimatet var så bra att iallafall jag som ung aldrig hade några problem att prata med vuxna. Jag lärde mig saker av dem, och ibland kunde det faktiskt bli så att de lärde sig saker av mig. Jag visade dem respekt, och blev bemött med respekt tillbaka.

En av dem som alltid bemötte mig med respekt var Bruno Arvidsson som bodde längre ner på samma gata. Han är pappa till Jesper som gick i min klass och Hanna som gick i min äldre brors klass, från kyrkans barntimmar ända upp till årskurs 9 i högstadiet. Bruno jobbade – så länge jag kan minnas – som journalist och han var typen som var oerhört skicklig med ord och dessutom hade ett knivskarpt intellekt.

Jag minns att jag i mina unga år tyckte han var lite av den udda typen. Han var den ende i Emtunga som hade en cykel gjord helt i plast. Jag hade aldrig sett något liknande tidigare, men det var alltid roligt när han mötte upp oss unga BMX-marodörer i full färd med att bryta benen med olika galenskapet på “cykelbanan”. Bruno stannade ofta till och pratade med oss. Det var något han tyckte om att göra, och det var något vi tyckte om att lyssna på, för Bruno hade alltid visdomar eller nya fakta att dela med sig av. Lära sig något nytt var något jag tror var gemensamt för alla barn i min generation på den tiden, för det fanns ju inte ett jota att göra i Emtunga mer än att umgås och lära sig nya
saker.

Många gånger, kanske rent av alla gånger, på barnkalasen hemma hos Jesper var det frågesport av olika slag. Dessa var alltid uppskattade, för där fick vi, tiotalet grabbar och tjejer, chans att lära oss nya saker. Frågorna var rena faktafrågor och oftast inte på ren barnnivå, för jag tror att Bruno alltid ville pusha oss alla till att kunna saker som vi egentligen inte förväntades kunna på den nivån. Han var som ett uppslagsverk när det gäller fakta och i och med frågesporterna lockade han även fram tävlingsinstinkterna i oss 8-10 åringar.

Jag minns tydligt vid ett tillfälle, mitt under en pågående frågesession på ett kalas, där jag var tvungen att avvika till WC på grund av att ha druckit alldeles för mycket saft. Jag ville verkligen inte gå iväg för då skulle jag riskera att både missa poäng och lära mig något nytt, men jag var helt enkelt tvungen. Väl inne på toan hade jag turen att råka höra frågan; “Vilket är Kinas nationaldjur?”. Det fick mig att inse att jag kan ju svaret, så jag vrålade “PANDA!” inifrån toan med all kraft jag hade och jag lyckades därmed norpa poängen. Brunos frågesporter var som en drog och jag kunde aldrig få nog.

Bruno var även en mycket skicklig konstnär. Många av hans tavlor hängde på väggarna i huset på Villagatan och varje gång jag lekte med Jesper passade jag på att titta på tavlorna. Det fanns alltid nya detaljer att upptäcka; detaljer jag missade förra gången. På den tiden, vid min ålder, trodde jag att “konstnär” alltid innebar att målade tavlor skulle vara en naturtrogen återgivning av verkligheten. Så var det naturligtvis inte, särskilt inte med de tavlor målade av Bruno. Där fanns, vad jag kan minnas, istället alltid något finurligt i bakgrunden. Två personer vars ansiktsuttryck berättar en helt separat historia, en grupp människor som ger uttryck för något annat, såna saker. Om det
faktiskt var så, eller om det ens var tänkt att vara så, kommer jag förstås inte ihåg då det är bortåt 35 år sedan, men det är så jag minns hans verk.

Jag tyckte om att stå bredvid och se på när Bruno målade, för den typen av syssla är så långt bort från mig man kan komma. En gång chansade jag och frågade Bruno om jag fick prova att måla. Det fick jag. Jag fick valfria färger, en pensel och en helt tom målaryta på ett stafli. Hade inte en aning om hur man gjorde eller hur jag skulle få ut saker från hjärnan till pappret via penseln, så jag iakttog Bruno. Han kan det där och därför ska jag göra precis som honom. Röra penseln på samma sätt, använda samma färger, kopiera allting och det blir en lika fin tavla som hans men som jag gjort själv. När jag var klar dryga timman senare tog jag ett steg bakåt bara för att se att det jag målat var
fullkomligt skit. Jag kom då till insikten att när det gäller att måla, rita, visa idéer på papper så har jag definitivt tummen mitt på svanskotan.

Artiklarna som Bruno skrev som journalist var alltid härliga att läsa. De innehöll aldrig dravel utan det var nästan alltid djupdykningar i ämnet och fantastiska reportage som gällde. Detta i kombination med hans mästerliga användning av ord gjorde att jag alltid snabbt bläddrade igenom NLT för att hitta sakerna han skrivit så att jag kunde läsa dem först.

Brunos kollega Kristian Hjorth uttryckte det bäst: “Hans allmänbildning och finurliga lek med språket samt en egenskap som oöverträffat god lyssnare gjorde hans reportage och personporträtt till oförglömliga guldkorn”. Alltid fanns det nya ord jag lärde mig genom att läsa hans artiklar, så till och med seriesidorna fick vänta tills jag läst klart.

Att fiska var något jag lärde mig tycka om efter att pappa köpt hem 30 karpar och planterat i en damm i mitten/slutet på 80-talet. Karpar var kolossalt svåra att fånga, men i och med detta lärde jag mig bygga upp tålamod under några års tid. Jag och Jesper brukade ibland cykla iväg till dammen efter skolan och fiska. Jesper gillade att fiska och var dessutom väldigt bra på det. Bruno älskade att fiska och kunde oerhört mycket om både sysslan som sådan och fiskarna som djur. De hade en egen båt och brukade åka iväg till Vänern för att fiska titt som tätt. Min enda erfarenhet av fiske var i den lilla dammen med karparna.

I årskurs sex var det friluftsdag, där vi kunde välja bland olika aktiviteter. En av aktiviteterna var just fiske, där Bruno hade erbjudit sig att ta med 4-6 elever i sin båt och åka ut på Vänern. Jag nappade direkt (pun intended) och fick för första gången i mitt liv åka båt ut på stora Vänern. Det var grått och mulet, men inte regn, den dagen så det var inte den bästa förutsättningen för ett gäng 12-åringar att ge sig ut på sjön. Vi fick inte ett enda napp på hela dagen så ur den aspekten var utflykten inte särskilt rolig, men Bruno lärde oss hur man kör en båt så helt fruktlös var inte resan.

Viss förvirring uppstod i slutet på resan när alla grabbar var i behov av toalettbesök. Det fanns liksom ingen toa på den lilla båten, och att uträtta sina behov nära andra var inget vi grabbar var vana vid eller uppfostrade till. Bruno påpekade att det finns en potta nere i kabyssen och att den kan vi använda, men inte ens det alternativet var något som passade. Prydheten var nog lite för stor för oss.

Där och då kom Bruno på lösningen. Vi fem skulle ställa oss på rad längs relingen i fören och inte titta åt vare sig sidan eller bakåt. På så sätt skulle vi slippa det obekväma med att ha andra i närheten. Sagt och gjort; vi fem grabbar ställde oss på rad och pinkade för kung och fosterland. Därefter kunde vi påbörja den långa resan hemåt.

I yngre tonåren åkte jag med en annan klasskamrat, Johan, till Spiken utanför Lidköping där han och hans föräldrar hade sitt sommarställe där vi skulle övernatta några nätter. Johans pappa, Lars-Åke, hade likt Bruno helskägg och var intresserad av fiske. Även han var den glade och kloke typen som bar på mycket visdom, som vi unga fick ta del av ibland.

Under en av dagarna på Spiken kom Bruno dit. Han hade cyklat ända från Emtunga. Bruno och Lars-Åke var ett riktigt radarpar som passade bra ihop. De skämtade och hade roligt, och båda älskade fisk. Lars-Åke bjöd på rökt fisk vid det tillfället, rykande färsk från Spikens rökerier.

Efter maten och före Bruno åkte hem utspelade sig en scen som jag var för ung för att förstå vid just det tillfället, men som för alltid har etsat sig fast hos mig. De båda växlade några ord innan hemresan, varpå Bruno spände ögonen i Lars-Åke och sa: “Om man tar ett foto på ditt ansikte och vänder det upp-och-ner så får man en porrbild”. Lars-Åkes fru Gerd bröt ihop fullständigt och skrattade sönder och samman medan han själv bara stod där och inte visste vad han skulle säga. Bruno bara flinade och cyklade hem till Emtunga.

Det tog många år innan jag fattade den situationen. Det som sades är både en förolämpning och en komplimang på samma gång. Allt hänger på hur och med vilken tajming det levereras, och när det gäller den biten så var Bruno den okrönte mästaren med sitt knivskarpa intellekt.

---

I slutet på mars i år fick jag reda på att Bruno hade gått bort. Den nyheten gjorde mig jätteledsen för det var först nu, sisådär 25 år efter att jag lämnat Emtunga, jag faktiskt insåg hur stor inverkan han haft på mitt liv. Det är många saker jag har Bruno att tacka för. Han, tillsammans med mina föräldrar, lade grunden för det kritiska tänkandet; våga ifrågasätta, ta reda på saker, fakta framför fiktion, allmänbildning, språkvård.

Senast jag träffade Bruno och hans hustru Lillemor var för 13 år sen på min mammas begravning i Önums kyrka, någon kilometer utanför Emtunga. Lillemor gav mig en kram och beklagade sorgen. Bruno sa inte ett ord, av förklarliga skäl, utan gav mig istället en intensiv, tårfylld blick och ett ansiktsuttryck som i sig sa fler än många tusen ord. Till och med utan att använda ord lyckades han förmedla ett budskap. Jag känner ingen annan än Bruno som lyckats med det.

Idag var jag på hans begravning, även den i Önums kyrka. Den första person jag träffar inne i kyrkan var Hanna. Jag kände igen henne direkt, trots att vi inte har setts på säkert 30 år. Hon gav mig en kram och jag satte mig 5-6 rader ner från altaret.

Precis som min mammas begravning var även denna en väldigt fin, väldigt enkel variant. Inget extravagant på något sätt. Det var fullt med blommor överallt, och ett stort porträtt av Bruno. Min spontana tanke var att det var ett självporträtt, men jag fick senare reda på att det var hans barnbarn som målat det.

Präst var Harry Hultén. Samma Harry Hultén som närvarat överallt från när jag gick i kyrkans barntimmar ända upp till skolavslutningarna i högstadiet. Med honom närvarande blev allt på något sätt en nostalgisk flashback till min barndom, vilket gav en avkopplande känsla. Jag kastar ibland ett öga på de som är närvarande. Ganska många ansikten känns igen, även dessa från tiden i Emtunga. Tiden har på något sätt stått still, trots att det gått 25 år.

Sessionen börjar med en sång, och fortsätter sedan med att Hanna går fram och med en magnifik röst framför en annan sång för sin pappa. Ett sånt framförande kräver en inre styrka som inte är av denna värld. En sån styrka besitter inte jag, så jag satt och sög åt mig av hela situationen som var fylld av vördnad. Det var bland det vackraste jag upplevt och jag är övertygad om att alla andra kände något liknande, för det var inte ett öga torrt i hela kyrkan.

Prästen tog sen över och pratade men det var lite svårt för mig att uppfatta vad han sa. Istället satt jag och mindes tillbaka, och kom att tänka på tillfället med Bruno och de fem pinkenödiga grabbarna ute på Vänern. Det fick mig att nästan brista ut i skratt för från Brunos håll måste det ha sett helt sjukt ut, så jag fick verkligen anstränga mig hårt för att kväva skrattet.

När prästen var klar med sitt var det dags för processionen ut ur kyrkan. Först där fick jag syn på Jesper; han var en av de sex kistbärarna. I ögonblicket när de passerade min rad insåg jag hur mentalt starka både Hanna och Jesper var, att göra det de gjorde inför hans sista vila. Jag hade aldrig klarat av att göra något liknande.

Efter att hela kyrkan förflyttat sig ut såg jag fler och fler Emtunga-bor jag inte sett på jag vet inte hur många år. Ekdén, Blomgren, Eklöfs, Krulle, Rolf, Sahlin. Det var som att hela byn samlats på nytt för att hedra sin nyligen förlorade medlem. Det är samma människor som sist, men 20-25 år äldre.

Mina tankar började då snurra runt lite och det slog mig att gamla människor är inte gamla förrän de helt plötsligt är det. De ramlar och slår sig eller blir sjuka. De har inte längre orken att gå i trappor. De har inte längre orken att ordna de stora barnkalasen från förr. Har du inte sett dem på många år lever du fortfarande kvar med bilden av att det är de stora och starka vuxna människorna från förr, vilket de inte längre är. En käpp behövs för att gå. Ena foten haltar. Ett skärsår tar evigheter att läka, om ens alls. I den mentala bilden är det inget problem, för de är de stora och starka och fixar allt, medan verkligheten är en annan. Begravningar är verkligen en wake up-call som heter
duga.

Byn stod runt eller i närheten det två meter djupa hålet. Klockorna slår högt och rytmiskt medan de sex kistbärarna gjorde sig redo vid repen. Deras ansiktsuttryck är allvarliga och fokuserade på den kommande uppgiften, och samtidigt märkbart ärrade av sorg. De tre repen lyfts medan träbjälkarna under tas bort, varpå kistan kan sänkas ner.

Därefter blev det knäpptyst.

---

Efter att kistan sänkts ner kramade jag om både Hanna och Jesper. Därefter gick jag fram till Lillemor. Även om hon inte sa något denna gång så var det min tur att beklaga sorgen, precis som hon gjort för 13 år sedan. Cirkeln blev på något sätt sluten i och med det.

Tack för allt, Bruno. Jag är glad över att jag fick chansen att ha med dig i ett hörn under hela min uppväxt.

Nu får du vila.

I lördags bad jag om ett mirakel. Detta mirakel uteblev, så istället ska jag nu berätta en historia.

År 1998, då jag bodde/pluggade i Linköping, hamnade jag i en rätt trist episod i livet, där jag blev ganska rejält deprimerad under nästan ett års tid. Det var en tid av mycket mörker, och det var så djuprotat att jag i princip slutade äta helt och hållet. Min diet bestod av coca-cola och riskakor. Enbart. Kroppen fick sig en rejäl smäll av det, och spiralen gick bara djupare neråt. Mer mörker, elände och ingen krage att rycka i.

Under våren 1999 var jag illa däran, men innerst inne fanns det något som sa “Det är dåligt att inte äta. Fixa, nyss”. Insikten fanns, men lusten och orken till det lös med sin frånvaro.

Jag vet inte om det var av ren uppgivenhet, frustration eller något annat, men något fick mig att skriva en öppen fråga på ett forum jag hängde på (och fortfarande hänger). Jag skrev om situationen och frågade rakt ut: “Kan någon bjuda på mat?”.

Denne någon råkade bli Johan, alias Moxie. En person jag bara läst inlägg av, aldrig träffat. Ingen aning vad det var för människa, det hade lika gärna kunnat vara en godsinnad person som en bakslug lönnmördare.

Med viss tvekan tackade jag ja, satte mig på cykeln och åkte till Lambohov, destination Storskiftesgatan 83.

Där möttes jag av en långhårig och skäggbeprydd människa. Min första tanke var “Ser jag i syne eller är det här Jesus?”, men jag sa inget. I själva verket växlade vi inte så många ord under mitt besök, men jag blev bjuden på en carbonara av sällan skådad kaliber. Den fick mig att tänka “Mat, det är bra grejer det”.

Jag frågade varför han bjöd hem mig. Det är 17 år sen så jag minns inte svaret i detalj, men andemeningen var att han själv hade en trasslig period en gång, och fick ett liknande erbjudande. Och ville ge tillbaka, på sitt sätt. Pay it forward.

Jag glömmer aldrig den gesten, och sa till mig själv att jag ska göra samma sak för en främmande människa när tillfället kommer (vilket det ännu inte har gjort). Han drog upp mig ur eländet jag befann mig i, och jag fick smak på livet igen. Jag var alltså inte suicidal eller något sådant, utan jag hade mer ett “Vad är det för mening med allt?” hängandes över mig.

Innan jag åkte därifrån lade jag märke till en detalj: han har inga strumpor. Att gå barfota inomhus är inget märkvärdigt, så jag tänkte inte mer på det.

Våra vägar korsades ett par gånger under åren som gick. Han var bland annat labbassistent / handledare när jag läste datavetenskap på LiU, såg till att vi unga snorvalpar gjorde rätt när vi satt och petade på Sun-maskinerna i labbet.

En gång när han kom in till labbet slog det mig på nytt: han har inga strumpor. Där, på ett iskallt betonggolv, strosade han runt helt bekymmerslöst. Utan strumpor.

Det visade sig vara hans signum; att gå barfota.

Jag flyttade sen från Linköping tillbaka till Västergötland, han flyttade ner till Skåne. Stort avstånd, men vi har ändå haft kontakten i princip hela tiden. Jag, den förvirrade ynglingen, som blev uppdragen ur misären av den strumplösa mannen kände mig privilegierad över detta faktum.

Strax innan midnatt igår, 2:a maj, somnade Johan in på Ystads lasarett, endast 43 år gammal, efter sviterna av en levercancer.

Vid den tidpunkten hade jag precis lagt mig i min dotters säng och sövt henne efter att hon vaknat med en förfärlig eksem. Strax efter att hon somnade öste en okontrollerbar känsla över mig och jag bröt ihop till en liten pöl. Det var förstås bara ett sammanträffande, men nu med facit i hand känns det nästan som att jag vid det tillfället på något sätt kände hur Johans själ packade väskan och åkte iväg, och att det var det min kropp reagerade på.

Jag har haft den stora förmånen av att få lära känna Johan. Inte till den grad att vi var bundisar och fikade varje helg eller så, men att ändå få ta del av hans liv. Han var dessutom en av få personer som peppade mig järnet inför den stora operationen jag genomgick i februari i år, som jag var totalt vettskrämd inför.

Jag kommer inte att sörja för att Johan är borta, utan jag kommer istället glädjas för att han har levt.

Vissa dagar är riktigt tuffa. Vissa dagar kan ge väldigt mycka olika intryck. Vissa dagar kan få mig själv att backa några steg, inse saker och ställa ett par tunga retoriska frågor om livet.

Idag var en sån dag. Idag var jag på begravning.

Begravningar har alltid fått mig att ta en funderare över saker och ting, och den här dagen har fullkomligt bombarderat mig med både känslor och intryck, och även gett mig ett par rejält starka insikter. Insikter av typen “totalt livsomvälvande”.

År 1991 begravde jag min farmor. Jag tror att jag var för ung för att förstå hela konceptet. Även om jag saknade henne så var begravning – då, för mig – i princip “Lyssna på präst, Jordfäst, Åk hem”.

När farmors kista hade sänkts ner i jorden gick en man fram till kanten, tog upp sin plånbok och kastade ner en handfull mynt. Trots idoga försök (jag var bara 14 år) lyckades jag inte förstå varför mannen kastade ner mynt.

Förrän idag.

Insikten slog mig stenhårt rakt i ansiktet när jag satt där ensam på bänken på släktsidan i kyrkan (jag var först på plats) och såg en signerad fotbollströja bredvid kistan. Konceptet är detsamma; en gåva till någon som lämnat jordelivet. Tänker man på det är tanken helt irrationell, men tänker man ytterligare – som jag gjorde där och då på bänken – så finns en oerhört stark kraft bakom det hela. Det är fel ordval om man får tro ordböcker, men då jag inte vet vad det kallas väljer jag här att kalla det för “symbolism”. Symbolism i bemärkelsen att det är en gest som är irrationell, men som ändå är oerhört stark.

Det är svårt att sätta exakta ord på den höga sjö av tankar och känslor jag överöstes av idag, men uppenbarelsen / insikten var enorm. Och då menar jag inte religiös uppenbarelse, utan mer en introvert explosion av insikt.

Jag själv är varken troende eller ateist; jag är agnostiker. Idag fick jag till viss del tänka om och definiera om vad religion innebär. För mig, inte för någon annan. Det är en sak att tro på en skäggig varelse som sitter på ett moln och skapar en värld. En högst irrationell sak, men folk gör det och jag har inget emot det.

Det som slog mig här är att det viktiga är inte gubben eller molnet eller en värld som skapas. Det viktiga är symbolismen för hela konceptet. En tro är inte nödvändigt vis en tro på en skäggig gubbe, men en tro kan vara en stark symbol för något annat som jag inte är kapabel att förklara.

Ett hockeylag förlorar en medlem. Spelar nästa match med sorgeband, spelar matchen och ska vinna “för hans skull”. Symbolism.

Jag själv skrev en tenta i gymnasiet, “för brorsans skull” efter att han råkade ut för en jobbig sak. Symbolism.

En svensk fotbollsspelare tatuerar in 50 namn för att göra folk uppmärksamma om att 800 miljoner personer svälter. Tatueringarna per se, gör ingen som helst nytta, men folk med bättre ställt kanske får upp ögonen och plånböcker. Symbolism.

Gissningsvis är allt jag skriver här helt obegripligt, men jag måste ändå göra ett försök att få ner det i ord. Göra uttryck av alla intryck.

På bänken i kyrkan fick jag en sak bekräftad, en sak jag vetat väldigt länge; familj, släkt och vänner är det mest värdefullaste som finns. När min egen mor gick bort i förtid för 6 år sen blev jag så knäckt att jag inte fungerade som människa på säkert ett halvår. Om inte ännu längre.

Eftersom jag varit med om samma situation som barnen till den som begravdes kände jag extra starkt för situationen, i och med att jag kunde sätta händelsen i direkt relation med det jag själv upplevde för 6 år sen.

Det var tufft att sitta där på bänken. Oerhört tufft. Begravningar är alltid tuffa, men när det är genomhärlig människa som försvinner i förtid på grund av en svår och aggressiv sjukdom, och som dessutom lämnar fru och tre härliga barn, då blir det så tufft att det knappt går att skriva om det. I den situationen uppstår även insikten om hur oerhört sköra våra människoliv är, hur lite det krävs för att hela tillvaron ska vändas upp och ner. Låta en tsunami med dunder och brak bara plöja genom hela ens känslospektra.

Att stå där nära graven när kistan sänktes ner, att samtidigt se den enorma sorgen hos de efterlevande, att samtidigt höra klockorna klämta, att bara stå där och suga åt sig all smärta som låg som dimslöjor överallt, det fick hela mitt empatiska system att balla ur totalt. Jag hade blivit så sönderbombad av intryck att jag stod där som ett ufo. Ett ufo som blev helt knäckt av att se fru och barn ståendes på huk med utsträckta armar, med enda önskan om att få tillbaka sin pappa.

Fy. För. Fan. Vad ont det gjorde att se.

Klockorna slutade. Det blev knäpptyst, förutom sporadiskt fågelkvitter. Chocken fick en chans att lägga sig till ro innan det var dags för var och en att säga adjö.

Familj och släkt först. Min far före mig. Min tur. Stod vid gravkanten. Tittade på kistan. Tog upp plånboken. Tog fram de mynt jag hade. Kastade ner mynten. Insåg sen att jag slutit en cirkel.

För mannen som kastade ner mynt till min farmor, det är samma man som vi begravde idag.

Du sådde fröet 1990. Idag slog blomman ut. Idag förstår jag, även om det tog 24 år.

Hvala, i zbogom.
—
Sent from my Android device with K-9 Mail. Please excuse my brevity.

Hej

Senast vi sågs var den när jag fyllde år 15:e mars då du och pappa var här på besök. Det har hänt en del sen dess så jag tänkte försöka berätta allt i tur och ordning.

Den 15:e var du lika glad som alltid och blev nästan ännu gladare när jag berättade att jag skulle raka av mig skägget. Strax innan ni åkte iväg frågade du om du fick ta fram saxen och hjälpa till men jag sa att jag ska klippa av det under kvällen istället. Måndagen den 16:e skulle jag på jobbintervju och jag lovade höra av mig direkt efter den.

Morgonen därpå ringer företaget och säger att intervjun är inställd pga sjukdom. Du är på arbetet så jag skickar ett SMS och berättar att intervjun är uppskjuten. Vi hörs inte mer under denna vecka.

Måndagen därpå, den 23:e mars, skulle jag till Trollhättan klockan 19 för att se Yamato – något som jag sett fram emot. Det var typiskt vårväder på eftermiddagen så jag och Malin var ute på stan och gjorde lite ärenden innan hon skulle till frissan. Vi var klara där nästan exakt klockan 17.00. Då var jag vrålhungrig så jag köpte en kebabsallad och tog med hem. Klockan 18.15 satt jag i köket och åt, och strax därpå åkte jag iväg till Trollhättan.

Föreställningen var magnifik och jag var högt uppe bland molnen. I pausen klockan 20 skickade jag ett SMS till Malin och skrev att det här var bland det bästa jag varit med om. Jag fick ett svar tillbaka och gick sen in för att titta på den sista delen av föreställningen.

Klockan 21 var det slut. Jag gick ner och köade en kvart för att få ut min jacka, därefter gick jag ut och såg snöflingor dala ner från den mörka himlen. Jag tar upp mobilen och ser att pappa ringt fyra gånger och Malin skickat ett SMS: “Kom hem”. Dessa två i kombination fick mig att känna att något inte stod helt rätt till, så jag satte mig i bilen och ringde till pappa.

Han svarade på ett annorlunda sätt mot vad han brukar och han var väldigt tystlåten, så jag fick en konstig magkänsla av att något var fel. Han haspade fram orden och det enda jag lyckades uppfatta var “Mamma är borta. Hon finns inte mer”, samt något med “bänken på altanen”. Samtalet varade bara några minuter.

Jag frös till is och hela min värld blev nattsvart, och förstod inte riktigt. Först när jag kommit ut till vägen innan den första av de två rondellerna mellan Trollhättans centrum och Överby började jag förstå vad det var pappa egentligen hade sagt på telefon. Det var dock en väldigt tung information som höll på att knäcka mig mitt itu mitt under bilkörningen. Turligt nog var det inte mycket trafik, för jag tror att det gick ganska vingligt att köra.

Väl hemma ser Malin att jag är på väg in så hon öppnar dörren – pappa ringde tydligen henne också. Jag gick in, stängde, ramlade ner sittandes som en säck potatis, och bröt ihop totalt. Det här kan inte vara sant, tänkte jag.

Tyvärr var det det, och först vid fyratiden på morgonen hade jag via ögonen dränerat all vätska i kroppen och var så utmattad att jag bara somnade.

Dagen därpå, den 24:e mars, skulle vi åka hem till Emtunga och jag hoppades få en klarare bild av vad som egentligen hänt. Det lite tunga var att jag hade en jobbintervju klockan 13, så jag ägnade hela förmiddagen åt att stänga av allt som har med känslor att göra för att lyckas att ta mig genom intervjun innan vi åkte. Intervjun gick bra och jag vet att du verkligen ville jag skulle få detta jobb, så jag är glad att jag lyckades med den.

Väl i Emtunga var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Flaggan var nerhissad på halv stång och tre bilar (Simons, Roberts och pappas) stod parkerade. Det var underbart vårväder ute.

Vi öppnade dörren och de andras ansiktsuttryck fick mig att inse att denna mardröm faktiskt var en verklighet: Jag såg dina skor, din jacka, din handväska och dina glasögon. Men jag såg inte dig.

Pappa berättade händelseförloppet:

Klockan 18.15, ca, var han på framsidan av huset för att sanda stenarna medan du var på baksidan för att kratta grenar från gräsmattan. Ni hade varit från varandra i max en kvart och eftersom hockeymatchen snart började på TV gick han till baksidan för att fråga om ni skulle ta en promenad innan den började.

Han såg krattan ligga slängd på marken, men dig såg han inte. Han gick vidare mot gaveln för att se om du var där, om du exempelvis hade gått samtidigt som han, men inte heller där såg han dig. Han vände sig då om och såg att du satt på träsoffan/-bänken vid altanen. Ögonen var öppna, armarna bara hängde och du gav ingen reaktion på att han var där. Han tog din handled för att känna nån puls, men gjorde inte detta och ringde därför ambulans och hämtade Robert. Larmcentralen sa att ambulansen
skulle vara framme om 10 minuter. Hela förloppet att ringa och hämta tog knappt en minut.

Robert, som är utbildad inom hjärt-lung-räddning, och pappa lyfte sen ner dig på marken för att därifrån försöka få fram en puls. Pappa berättade att det var svårt att lyfta ner dig från bänken. Avsaknaden av muskeltonus gjord eatt kroppen var som en säck fylld med vatten, och det var efter mycket möda de lyckades. Robert försökte att få fram en puls hela tiden ända tills ambulansen kom, därefter tog de över och körde dig till lasarettet i Lidköping. Är osäker om pappa åkte med eller om han åkte
efter, men han var med där iallafall.

Han frågade hur chanserna såg ut, och de hade svarat “Ha inte stora förhoppningar”.

Efter denna berättelse var jag bättre införstådd med vad som hade hänt. Jag hade först trott att du gjort något inne på altanen, ramlat och slagit huvudet i bänken, eller liknande. Dessutom fick jag veta vad det är för sorts bänk. Jag hade aldrig sett den innan, men det var en träbänk (parksoffa), som pappa köpte i fjol och som blevit din favoritbänk.

Pappa och de andra berättade sedan att de var på bårhuset igår och frågade om jag och Malin skulle dit. Jag sa ja, men efter att jag stängt av känslorna inför intervjun så orkade jag inte riktigt med det idag och skulle ta det på onsdagen istället.

Jag hade tidigare sagt till Malin att som isolerad händelse kan jag bearbeta att du är borta, men det kommer bli betydligt svårare i praktiken eftersom det inte bara är jag som är inblandad. Jag uttryckte det “ringarna på vattnet”. Centrum – dig – klarar jag, men ringarna kommer att bli mycket påfrestande. Med ringar så menar jag exempelvis tanken på pappa och Robert som förgäves försökte rädda livet på dig. Hade det varit jag istället för Robert så hade det förstört mig för all framtid. Bara
tanken på att de två satt där bredvid dig gör mig så ont. Robert tog det nog lika hårt som jag skulle ha tagit det, för vid köksbordet satt han och kramade sig själv hela tiden. Jag såg inte det, men Malin gjorde det och gick fram till honom.

Hade du varit 90 år gammal och/eller haft cancer eller liknande, så hade jag kunnat acceptera det här lite lättare. Nu var du bara 61 år, du rökte inte, du drack inte alkohol, du var aldrig sjuk och du rörde på dig varje dag. Kombinationen av dessa faktorer gör att jag fortfarande mer eller mindre vägrade att acceptera det som hänt. Pappa var dessutom väldigt bitter och tänkte i ungefär samma banor som jag, att de flesta brukar få en andra chans. Du fick det inte. Du bara ramlade ihop och
försvann från oss. Tanken på att aldrig mer kunna få krama dig äter upp mig inifrån.

På onsdagen åkte jag och Malin till bårhuset. Egentligen ville jag inte, men jag visste att om jag inte gjorde det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Väl framme fick vi passera en riktigt osympatisk sjuksköterska som inte alls verkade respektera att det var dig, min mamma, som vi skulle besöka. Jag fick vänligt men bestämt köra ut henne ur rummet så att vi fick vara ifred.

Där låg du, på bordet. Kall, orörlig och med en otäck blodansamling vid vänster öra och nacken. Det var svårt att känna igen dig, men jag kan inte sätta fingret på vad som fick mig att tänka så. Du hade fortfarande ditt varma leende på läpparna, trots att de var blåa och kalla. Jag tog din hand och även den var iskall och stelfrusen. Jag kysste mina fingrar, lade dem på din panna och sa “Hejdå mamma” innan vi skulle åka hemåt. Malin gick först ut så jag stannade kvar en halvminut till med
dig. Jag lutade mig fram mot ditt ansikte och viskade “Jag älskar dig, mamma” och hoppades på att det skulle vara de magiska orden som skulle fylla dig med liv, att du skulle sätta dig upp och börja leva igen, men det gjorde du inte.

Vi lämnade dig med den oförskämda sjuksköterskan och åkte iväg. Halvvägs hemåt stannade vi på en parkering. Det var glödhett sommarväder ute och jag skickade ett meddelande till Robert och sa att vi kommer till Emtunga idag igen.

Någonstans här insåg jag att jag under mina 32 år aldrig berättat för dig att jag älskar dig. Tanken på att det krävdes din död för att jag skulle få fram det knäckte mig totalt.

Väl i Emtunga fanns det ett helt berg av blommor. Så fort jag läste på någon av lapparna blev jag tårögd, men försökte att behålla lugnet eftersom de andra lyckades bra med det så det fanns ingen anledning att skapa kaos i en redan jobbig situation.

Vi satt ner och tittade i fotoalbum. Du finns inte med på så många bilder eftersom du inte gillade att bli fotograferad, men här och var hittade vi dig. Pappa hade lyckats hitta en bild från 1995 när du sitter överlycklig i trädgårdslandet med årets första potatis (eller liknande) i handen, och det leendet du har på den bilden skulle utan problem kunna smälta antarktis.

Jag tittade länge på bilden och den här gången lyckades jag inte behålla lugnet. Jag insåg än en gång att jag aldrig mer kommer att få krama dig.

Ett par av Roberts barndomsbekanta hade varit och lämnat blommor. Jag minns inte vem av dem som sa detta, men efter det att pappa berättat för dem hela händelseförloppet (det gjorde han för alla, det var hans sätt att bearbeta) så hade nån av dem sagt att man kan se det hela på en positiv sida: “Agnetha satt på sin favoritbänk och såg solnedgången innan hon gick bort”. Det var nog det vackraste jag hört på länge, och det är denna bild av det hela som jag försöker ta till mig.

Den stora frågan är dock vad det var som hände. Min första tanke var stroke, men Malin hade sagt att om något går såpass fort som det tydligen har gjort så är det något med hjärtat. Pappa hade frågat någon av dina läkarkollegor om de kunde gissa vad som hänt. En av dem hade sagt att eftersom det gick såpass fort som det gjorde så måste det ha varit väldigt stort, och att det antagligen inte gick att rädda dig ens om du hade legat på operationsbordet.

Pappa berättade också att han fått förfrågan om obduktion. Din läkarkollega hade dessutom berättat att en obduktion i det här fallet är oerhört viktig, av två anledningar: 1) Vi kan få klarhet i vad som egentligen hände, och 2) Om det finns något ärftligt är det av hög vikt att få reda på det. Obduktionen skulle ta några veckor, men vi kom överens om att det är det vi vill. Jag var dock lite kluven, för jag ville inte att någon skulle göra dig till ett slakteri, men jag fick helt enkelt förlita
mig på att den som obducerar behandlar dig med yttersta respekt.

Vi åkte hemåt, och jag har inte så mycket mer minne av vad som hände denna dag.

Dagen därpå, torsdag, så snöade det. Inte lite flingor, utan det vräkte verkligen ner. Jag tror vi fick 1dm eller så, så det var tur att vi åkte till bårhuset igår. Samtidigt så var det en tanke som retade mig; tänk om det snöat i måndags istället, då hade du inte gått ut och krattat grenar och då hade du kanske varit i livet. Jag visste dock att så kan man inte resonera, så jag slutade.

Under denna dag så hade händelserna hunnit ikapp mig på något vis. Jag gick upp klockan 7 som vanligt men jag var helt avdankad och apatisk hela dagen. Från klockan 10 på torsdag förmiddag till klockan 3 på fredag morgonen tittade jag på film. Enda avbrott jag gjorde var när Malin kom hem från jobbet och vi skulle äta tillsammans. Resten av tiden satt jag med en mer eller mindre avstängd hjärna i soffan och tittade på filmer.

På fredag var det mulet och regnade, och det var rena höstvädret och det gör att denna vecka är något jag kommer att minnas för alltid, att alla årstidernas väder blev representerade på fyra dagar. Pappa har förresten slutat att dra bort dagar ur almanacksblocket hemma. Det visar fortfarande den 23:e mars. Det är vecka 13, och Gerd samt Gerda har namnsdag.

Veckorna därpå fram till idag minns jag inte så mycket av mer än att jag åkte själv hem till pappa i Emtunga under en av dagarna och hjälpte honom med att riva ner tapeterna i hallen så att det gick att tapetsera om. Han berättade också om lite olika saker. Exempelvis hur mycket jobb det blir för honom nu när han är ensam. Han har aldrig tvättat kläder och liknande, det har varit din självpåtagna uppgift under de 40 år ni varit tillsammans. Alla dina blommor i garaget ska planteras ut, och alla
såna saker.

Vidare berättade han att han dagen innan för första gången vågat sova i sängen. Han och Robert har sovit i soffan vid TV:n i nästan två veckor, men den kvällen var han ensam hemma och kollade på TV till klockan ett och gick sen och lade sig i sängen, och fått ensamheten kastad rakt i ansiktet. Han har flera gånger berättat för oss om hur ensam han blir nu, att han inte har någon i sitt liv. Vi har försökt förklara att vi finns kvar, men samtidigt förstår vi vad han menar. Pappa berättade även
att en av katterna, Kent, legat och sovit mellan dem när de sovit i soffan. Utrymmet mellan dem har inte varit stort men Kent hade varje gång lagt sig perfekt utan att störa nån av er. Enligt pappa så förstod Kent att något inte stod rätt till.

En sak jag märkt med mig själv är att jag nu för tiden alltid viker mina byxor innan jag lägger dem på stolen bredvid sängen. Jag vet inte varför jag börjat med detta, men jag tror det är ett sätt för mig att visa dig respekt genom att ta tillvara på ditt ordningssinne. När jag bodde hemma hos er var det alltid toppkvalitet på kläder; hela, släta och strukna. Allt var alltid i ordning, något som jag inte riktigt kan skryta med om saker i mitt liv, så jag tror att mina vikta byxor beror på detta.

I söndags var pappa, Simon och Rebecka här på besök. Det var lite oväntat men samtidigt väldigt välkommet. Vi satt och pratade lite och jag berättade om att jag fått en fix idé att jag ska vara en av de sex personer som bär din kista på begravningen. Detta för att jag känt att jag aldrig under hela mitt liv gjort något för dig. Pappa berättade då en lång historia om att jag inte behöver, eller ens ska, känna så. Jag minns inte i detalj vad han sa, men jag minns att när han sa det så höll jag på
att bryta ihop än en gång. Höjdpunkterna i ditt och pappas liv har varit oss tre söner.

För två år sedan, när ni fyllde 60, bjöd vi er på en förbetald resa till Barcelona. Vi sparade pengar i över tre år för att kunna ge er denna present, och även om jag själv inte tänkt så mycket på det så hade tydligen du varit helt i eld och lågor för en så fin present. Vid er ankomst på hotellet så hade Simon ordnat så att personalen gett er en rejäl blombukett och en dyr flaska champagne. Ni tog med flaskan hem för du tyckte det var “synd att öppna den” och ville spara den till ett bättre
tillfälle när vi alla fem var med.

Bara den här resan hade alltså gett er båda så mycket lycka att jag inte ens kunnat förstå hur värdefull den var för er. Det är först nu när du är borta och pappa berättat om den som jag inser värdet i den.

Jag är ändå av uppfattningen – kanske är det skuldkänslor, jag vet inte – att jag vill bära din kista. Jag har tänkt så mycket på det och vet att det kommer bli en mentalt sett oerhört påfrestande uppgift för mig, men detta blir det sista jag kommer att kunna göra för dig och jag har helt låst mig på tanken att om jag inte gör det så kommer jag ångra det resten av mitt liv. Jag har sagt det både till pappa och prästen att jag är intresserad, men att jag inte helt bestämt mig. Det känns som att
pappa helst inte vill att jag gör det, men det kanske är bara något som jag tolkar snett.

Vidare berättade pappa att obduktionen blivit klar. Din läkarkollega Georg hade hjälpt att “översätta” protokollet så att vi förstod. Georg hade tagit fram ett post it-block, ryckt loss 5-6 ihopsittande papper och sen rullat ihop dessa för att symbolisera aortan. Han berättade att aortans vägg består av flera lager, och det som hände dig var att det uppstått en spricka/öppning i det innersta lagret. Blod kunde då rinna ner till hjärtsäcken – som normalt sett ska vara helt tom – och fylla denna
så att hjärtat “kvävs”. Vidare berättade han att när detta väl händer så tar det max två minuter innan det är över. Därför var det en lättnad för både pappa och Robert att veta att de inte gjort något fel när de försökte rädda dig, det var helt enkelt utom kontroll. Även om du legat på operationsbordet när det hände så hade det inte funnits någon chans.

Min gissning, eller iallafall förhoppning, över händelsen är att du kände troligtvis när själva rupturen uppstod, du kastade krattan på marken och begav dig till bänken för att sätta dig ner, och somnade sen in utan att känna någon smärta. Du satt på din favoritbänk och fick se solnedgången. Om man ser det från ett annat håll så föredrar jag att det blev som det blev, istället för att du skulle lida en lång tid för att sedan ändå somna in. Vi får aldrig reda på det, men förhoppningsvis kände du
ingen smärta. Jag hoppas det var så.

Georg berättade sen att det du råkade ut för verkar vara ett arvsanlag från din släkt. Din pappa dog av inre blödningar efter att aorta sprack och läckt rakt ut i buken. Din kusin dog för något år sen av något liknande, och din mamma dog av högt blodtryck / hjärnbråck. Vet inte vem av dina föräldrar som bar på defekten, men troligen var det din pappa eftersom din kusin hade liknande åkomma.

Att defekten blivit påtaglig två generationer ner gör att jag gått i tankebanorna att vi tre söner ligger risigt till. Det behöver ju inte vara så, men jag kan inte undgå att tänka så. Georg har iallafall erbjudit sig att låta oss genomgå provtagning en gång per år. Han sa att det är tre faktorer man kan påverka eller hålla koll på: rökning, blodfetter och en till (minns inte vilken). Vi ska därför åka in till honom på någon torsdag i framtiden, eftersom han är patientfri denna dag. Behöver inte
boka tid eller något alls, bara gå in till honom.

Det känns skönt att ha detta stöd från din läkarmottagning, som du jobbat nästan 40 år på. Georg har även sagt att “Vi har inte drivit den här mottagningen, det är Agnetha som gjort det”. Du har jobbat och slitit hela ditt liv och såg fram emot att få pensionera dig om några år, så det gör mig därför väldigt ont att du inte fick chansen att kunna dra dig tillbaka. Ju mer jag tänker på hur mycket du slitit desto mer ledsen blir jag. Du fick heller inte uppleva några barnbarn eller bröllop, men du
fick iallafall somna in med vetskapen om att Simon och Rebecka gifter sig nu i sommar.

Denna vecka har varit väldigt svår. Jag sa till Malin redan i söndags när pappa och de andra åkte hem att jag kommer ha en emotionell berg och dal-bana. När du gick bort var jag högt uppe bland molnen i och med Yamatos föreställning, och jag föll stenhårt ner till marken direkt efteråt när pappa ringde. Nu på lördag är det GIK:s årsfest och jag vet att jag även där kommer vara högt uppe bland molnen, men eftersom din begravning är på tisdag den 21:a så kommer jag att ramla ner stenhårt även
denna gång.

De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Har lagt mig vid 22-tiden som vanligt men fått en så hård mental krasch att jag varit tvungen att gå upp ur sängen för att inte väcka Malin. Är inne på min tredje kraschade natt och jag misstänker att jag kommer vara sån här ända fram till på tisdag.

Jag har tänkt mycket på begravningen, och det är nog främst det som fått mig helt ur spel. Tänker hela tiden på att bära din kista. Jag vet inte om jag klarar det, men tanken har fixerat sig så enormt att jag inte kan ignorera den. Det känns som att jag i framtiden kommer att straffa mig själv stenhårt om jag inte bär den, men samtidigt så försöker jag även att tänka rationellt – vad skulle hända om jag skulle få en mental kollaps när jag bär den, och exempelvis tappa dig?

Det är fortfarande fyra dagar kvar, men jag kommer antagligen tänka på detta oavbrutet. Jag försöker hela tiden vara stark för din skull, men trots det pappa berättade när han var här så känns det ändå som att jag aldrig gjort något för dig. Aldrig någonsin. På dina födelsedagar de senaste 10 åren köpte jag samma saker hela tiden; trisslotter och liknande. Hur tank- och meningslöst som helst. Under var och en av mina födelsedagar de senaste 10 åren har du alltid kommit med något nytt. Även om
det bara handlat om en blomma så har du ändå kryddat den med något extra. Som med den jag fick i fjol eller förrfjol; en grönskande växt med ett porslinsfår instoppat bland bladen. Hur originellt som helst, något sådant lyckades jag aldrig att åstadkomma för dig.

Jag tror att jag är helt begravd i skuldkänslor över allt jag aldrig gjorde för dig, men det är något jag måste leva med. Jag vet dessutom att du aldrig kommer att få läsa detta brev, men jag ville ändå skriva det till dig. På något sätt hoppas jag kanske att du befinner dig i rummet just nu och läser det över min axel, även om jag vet att det inte är möjligt. Nyss lät det precis som att någon öppnade och stängde en dörr. Var det du?

Det tomrum du lämnat efter dig är så otroligt stort att det fortfarande är svårt att greppa det och ännu svårare att beskriva det, men dagarna går och det går lite bättre att ta sig fram. Detta med hjälp av tanken att du somnade in i frid och helt utan smärta.

Jag saknar dig.