Man föds. Man lever en tid. Man dör.
Det är inte alltid det finns någon sorts ordning på vem som tar ner skylten först, utan ibland kan livet för de som stannar kvar ta sig en snabb vändning och ge ett plötsligt uppvaknande utan någon förvarning. Jag har fått känna på hur det känns av bli av med en förälder, en farförälder (och en morförälder, men då var jag för liten för att förstå), en kollega, en bekant som inte stod mig jättenära, en helgo släkting, samt två katter. Vad jag inte fått känna på är hur det känns att bli av med en sen 17 år tillbaka mycket nära vän.
Förrän idag.
Jag fick beskedet strax innan lunch idag. Jag var inte beredd, även om jag tidigare i veckan fått ett par indikationer om att något hänt, men när beskedet väl kom, svart på vitt, var det lite som att jag stod i epicentrum i Hiroshima, mirakulöst överlevde för att sen utbrista “Vafan hände?”.
Personen i fråga har mått dåligt. Jag har varit bollplank många gånger. Även om jag aldrig kunnat ge konkreta råd till förbättringar har jag alltid fått uppskattning för att jag bara lyssnar. Alla problem har inte lösningar, ibland behöver man bara spy galla.
Personen i fråga har själv varit mitt bollplank när jag själv mått risigt och bara behövde kräkas på hela världen, för att ventilera systemet. Jag vet inte hur många gånger personen blev ett helt nerspytt bollplank, men det var tillräckligt många gånger för att jag har tappat räkningen. Den senaste gången jag minns som det var riktigt illa ställt med mig var år 2010. Jag var djupt nere i skiten och såg ingen utväg. Två människor fanns där för mig; min fru, och Personen. Alltid ett öra ledigt. Fritt fram att kräkas bäst jag ville.
Avstånd är lite trist, så jag och personen har inte setts på 3 år. 2012 var personen ute på roadtrip för att hälsa på bekanta. Jag förärades med ett besök när jag jobbade i Grästorp. Jag bjöd på lunch. Den var en solig dag, men blotta närvaron av denna människa fick solen att blekna i jämförelse. Humöret på topp, ett leende som kunde krossa vilken depression som helst, allt var tipptopp.
Ända tills en dag i fjol då personen började känna sig mer och mer hängig. Nedstämd, illamående. Något var fel. Läkare gav diagnos. Min enda reaktion var “Fy. För. Fan”. Men det sa jag aldrig, fanns ingen mening med det.
Sakta men säkert blev personens tillvaro inte så rolig längre. Smärta, uppgivenhet, nedstämdhet, hela spektrat. Det soliga leendet från lunchen i Grästorp var långt borta. Det hade blivit utbytt mot en mardröm som levs här och nu. Tillvaron försvann. Socialt liv försvann. Vissa vänner försvann. Gradvis gick allt käpprätt åt helvete.
Jag hade ingen möjlighet att lösa problemen; jag är ingen läkare. Istället gjorde jag det jag var bra på; upp med bollplanket. En hel jävla armada av bollplank. Allt annat saknar nu betydelse, det är underhåll av bollplanken som gäller.
Personen blev sämre och sämre, less på all jävla skit, och till slut fanns inte ens orken att nyttja bollplanken. Orka, liksom. Jag ser ett visst mönster, och beslutar mig att konsultera en av mina läkarbekanta. Får bra tips, förmedlar dessa vidare till personen som veckan senare meddelar “har kontaktat X, nu kanske det händer något”.
Detta var i början på augusti. Hörde inte ett knyst sen dess. Här fanns ett guldläge för mig att stämma av. Kolla läget. Men jag gjorde det aldrig. Hade viktigare saker för mig. Typ köra skrot till återvinningscentralen. Byta däck på bilen. Såna saker. Otroligt jätteviktiga saker. Mycket viktigare än att kolla hur en av mina absolut bästa vänner mår i sin absolut pissigaste livssituation.
I måndags, denna vecka, får jag en fråga från en gemensam bekant. “Har du hört nåt från Personen? Typ senaste dygnet?” Nej, det hade jag inte. “Personen är borta. Ingen vet var”.
Jag tar upp telefonen. Ringer hemtelefonen samt mobiltelefon. TUT. TUT. TUT. TUT. Fyrtiotusen signaler lät jag gå fram. Personen svarar inte. Det har hänt förr, under pissiga veckor som helst spenderas under täcket. För att sen höra av sig.
Men inte den här gången. Samme gemensamma bekant meddelar idag att personen har hittats. Ej levande.
Där stod jag som ett ufo och fattade inte ett dyft. Vafan hände? Och varför hörde jag inte av mig? Min bästa vän sen 17 år. Hallå? Frågor finns i överflöd hos mig, men svaren uteblir.
På lunchen satt jag ensam vid bordet och försökte äta, precis som vilken annan dag som helst. Samma verkliga premisser som tidigare, men det fanns en kännbar skillnad. Skillnaden den här gången var att jorden har en själ mindre, och den avsaknade själen har skapat ett tomrum som jag kände av. Där vid bordet.
Jag tittade på klockan och kände hur tiden stod still. Mat ville jag inte längre ha, utan lät istället ansiktet vila i handflatorna.
Nu vet jag hur det känns att bli av med en nära vän.
Den känslan önskar jag ingen.