Det krävs en by för att uppfostra ett barn, heter det.
Samhället, byn, jag växte upp i heter Emtunga. Med sina blott 320 invånare på 80-talet fanns där inga affärer, skolor eller nånting sådant. Däremot fanns det två lekparker, en hockeyrink, en fotbollsplan och det vi kallade för “cykelbanan”, vilket var ett område på kanske 50-100 kvadratmeter fullt med gupp och annat att köra våra BMX-cyklar på.
I Emtunga fanns det småbarn och det fanns tonåringar. Det fanns nygifta och det fanns pensionärer. Det fanns bråkstakar och det fanns de lugna typerna. Emtunga hade allt och alla, men istället för affärer fanns det något bättre: en oerhört hård sammansvetsning mellan invånarna. Alla kände alla.
Min generation som växte upp drillades ofta i att respektera äldre generationer. När en vuxen sa något lyssnade man. Vuxna kunde då som nu ha fel, och det var helt ok att påpeka detta. Däremot var det inte ens en diskussion när det gällde just respekten, oavsett om det handlade om mina egna föräldrar eller polarens föräldrar.
Uppväxtklimatet var så bra att iallafall jag som ung aldrig hade några problem att prata med vuxna. Jag lärde mig saker av dem, och ibland kunde det faktiskt bli så att de lärde sig saker av mig. Jag visade dem respekt, och blev bemött med respekt tillbaka.
En av dem som alltid bemötte mig med respekt var Bruno Arvidsson som bodde längre ner på samma gata. Han är pappa till Jesper som gick i min klass och Hanna som gick i min äldre brors klass, från kyrkans barntimmar ända upp till årskurs 9 i högstadiet. Bruno jobbade – så länge jag kan minnas – som journalist och han var typen som var oerhört skicklig med ord och dessutom hade ett knivskarpt intellekt.
Jag minns att jag i mina unga år tyckte han var lite av den udda typen. Han var den ende i Emtunga som hade en cykel gjord helt i plast. Jag hade aldrig sett något liknande tidigare, men det var alltid roligt när han mötte upp oss unga BMX-marodörer i full färd med att bryta benen med olika galenskapet på “cykelbanan”. Bruno stannade ofta till och pratade med oss. Det var något han tyckte om att göra, och det var något vi tyckte om att lyssna på, för Bruno hade alltid visdomar eller nya fakta att dela med sig av. Lära sig något nytt var något jag tror var gemensamt för alla barn i min generation på den tiden, för det fanns ju inte ett jota att göra i Emtunga mer än att umgås och lära sig nya
saker.
Många gånger, kanske rent av alla gånger, på barnkalasen hemma hos Jesper var det frågesport av olika slag. Dessa var alltid uppskattade, för där fick vi, tiotalet grabbar och tjejer, chans att lära oss nya saker. Frågorna var rena faktafrågor och oftast inte på ren barnnivå, för jag tror att Bruno alltid ville pusha oss alla till att kunna saker som vi egentligen inte förväntades kunna på den nivån. Han var som ett uppslagsverk när det gäller fakta och i och med frågesporterna lockade han även fram tävlingsinstinkterna i oss 8-10 åringar.
Jag minns tydligt vid ett tillfälle, mitt under en pågående frågesession på ett kalas, där jag var tvungen att avvika till WC på grund av att ha druckit alldeles för mycket saft. Jag ville verkligen inte gå iväg för då skulle jag riskera att både missa poäng och lära mig något nytt, men jag var helt enkelt tvungen. Väl inne på toan hade jag turen att råka höra frågan; “Vilket är Kinas nationaldjur?”. Det fick mig att inse att jag kan ju svaret, så jag vrålade “PANDA!” inifrån toan med all kraft jag hade och jag lyckades därmed norpa poängen. Brunos frågesporter var som en drog och jag kunde aldrig få nog.
Bruno var även en mycket skicklig konstnär. Många av hans tavlor hängde på väggarna i huset på Villagatan och varje gång jag lekte med Jesper passade jag på att titta på tavlorna. Det fanns alltid nya detaljer att upptäcka; detaljer jag missade förra gången. På den tiden, vid min ålder, trodde jag att “konstnär” alltid innebar att målade tavlor skulle vara en naturtrogen återgivning av verkligheten. Så var det naturligtvis inte, särskilt inte med de tavlor målade av Bruno. Där fanns, vad jag kan minnas, istället alltid något finurligt i bakgrunden. Två personer vars ansiktsuttryck berättar en helt separat historia, en grupp människor som ger uttryck för något annat, såna saker. Om det
faktiskt var så, eller om det ens var tänkt att vara så, kommer jag förstås inte ihåg då det är bortåt 35 år sedan, men det är så jag minns hans verk.
Jag tyckte om att stå bredvid och se på när Bruno målade, för den typen av syssla är så långt bort från mig man kan komma. En gång chansade jag och frågade Bruno om jag fick prova att måla. Det fick jag. Jag fick valfria färger, en pensel och en helt tom målaryta på ett stafli. Hade inte en aning om hur man gjorde eller hur jag skulle få ut saker från hjärnan till pappret via penseln, så jag iakttog Bruno. Han kan det där och därför ska jag göra precis som honom. Röra penseln på samma sätt, använda samma färger, kopiera allting och det blir en lika fin tavla som hans men som jag gjort själv. När jag var klar dryga timman senare tog jag ett steg bakåt bara för att se att det jag målat var
fullkomligt skit. Jag kom då till insikten att när det gäller att måla, rita, visa idéer på papper så har jag definitivt tummen mitt på svanskotan.
Artiklarna som Bruno skrev som journalist var alltid härliga att läsa. De innehöll aldrig dravel utan det var nästan alltid djupdykningar i ämnet och fantastiska reportage som gällde. Detta i kombination med hans mästerliga användning av ord gjorde att jag alltid snabbt bläddrade igenom NLT för att hitta sakerna han skrivit så att jag kunde läsa dem först.
Brunos kollega Kristian Hjorth uttryckte det bäst: “Hans allmänbildning och finurliga lek med språket samt en egenskap som oöverträffat god lyssnare gjorde hans reportage och personporträtt till oförglömliga guldkorn”. Alltid fanns det nya ord jag lärde mig genom att läsa hans artiklar, så till och med seriesidorna fick vänta tills jag läst klart.
Att fiska var något jag lärde mig tycka om efter att pappa köpt hem 30 karpar och planterat i en damm i mitten/slutet på 80-talet. Karpar var kolossalt svåra att fånga, men i och med detta lärde jag mig bygga upp tålamod under några års tid. Jag och Jesper brukade ibland cykla iväg till dammen efter skolan och fiska. Jesper gillade att fiska och var dessutom väldigt bra på det. Bruno älskade att fiska och kunde oerhört mycket om både sysslan som sådan och fiskarna som djur. De hade en egen båt och brukade åka iväg till Vänern för att fiska titt som tätt. Min enda erfarenhet av fiske var i den lilla dammen med karparna.
I årskurs sex var det friluftsdag, där vi kunde välja bland olika aktiviteter. En av aktiviteterna var just fiske, där Bruno hade erbjudit sig att ta med 4-6 elever i sin båt och åka ut på Vänern. Jag nappade direkt (pun intended) och fick för första gången i mitt liv åka båt ut på stora Vänern. Det var grått och mulet, men inte regn, den dagen så det var inte den bästa förutsättningen för ett gäng 12-åringar att ge sig ut på sjön. Vi fick inte ett enda napp på hela dagen så ur den aspekten var utflykten inte särskilt rolig, men Bruno lärde oss hur man kör en båt så helt fruktlös var inte resan.
Viss förvirring uppstod i slutet på resan när alla grabbar var i behov av toalettbesök. Det fanns liksom ingen toa på den lilla båten, och att uträtta sina behov nära andra var inget vi grabbar var vana vid eller uppfostrade till. Bruno påpekade att det finns en potta nere i kabyssen och att den kan vi använda, men inte ens det alternativet var något som passade. Prydheten var nog lite för stor för oss.
Där och då kom Bruno på lösningen. Vi fem skulle ställa oss på rad längs relingen i fören och inte titta åt vare sig sidan eller bakåt. På så sätt skulle vi slippa det obekväma med att ha andra i närheten. Sagt och gjort; vi fem grabbar ställde oss på rad och pinkade för kung och fosterland. Därefter kunde vi påbörja den långa resan hemåt.
I yngre tonåren åkte jag med en annan klasskamrat, Johan, till Spiken utanför Lidköping där han och hans föräldrar hade sitt sommarställe där vi skulle övernatta några nätter. Johans pappa, Lars-Åke, hade likt Bruno helskägg och var intresserad av fiske. Även han var den glade och kloke typen som bar på mycket visdom, som vi unga fick ta del av ibland.
Under en av dagarna på Spiken kom Bruno dit. Han hade cyklat ända från Emtunga. Bruno och Lars-Åke var ett riktigt radarpar som passade bra ihop. De skämtade och hade roligt, och båda älskade fisk. Lars-Åke bjöd på rökt fisk vid det tillfället, rykande färsk från Spikens rökerier.
Efter maten och före Bruno åkte hem utspelade sig en scen som jag var för ung för att förstå vid just det tillfället, men som för alltid har etsat sig fast hos mig. De båda växlade några ord innan hemresan, varpå Bruno spände ögonen i Lars-Åke och sa: “Om man tar ett foto på ditt ansikte och vänder det upp-och-ner så får man en porrbild”. Lars-Åkes fru Gerd bröt ihop fullständigt och skrattade sönder och samman medan han själv bara stod där och inte visste vad han skulle säga. Bruno bara flinade och cyklade hem till Emtunga.
Det tog många år innan jag fattade den situationen. Det som sades är både en förolämpning och en komplimang på samma gång. Allt hänger på hur och med vilken tajming det levereras, och när det gäller den biten så var Bruno den okrönte mästaren med sitt knivskarpa intellekt.
I slutet på mars i år fick jag reda på att Bruno hade gått bort. Den nyheten gjorde mig jätteledsen för det var först nu, sisådär 25 år efter att jag lämnat Emtunga, jag faktiskt insåg hur stor inverkan han haft på mitt liv. Det är många saker jag har Bruno att tacka för. Han, tillsammans med mina föräldrar, lade grunden för det kritiska tänkandet; våga ifrågasätta, ta reda på saker, fakta framför fiktion, allmänbildning, språkvård.
Senast jag träffade Bruno och hans hustru Lillemor var för 13 år sen på min mammas begravning i Önums kyrka, någon kilometer utanför Emtunga. Lillemor gav mig en kram och beklagade sorgen. Bruno sa inte ett ord, av förklarliga skäl, utan gav mig istället en intensiv, tårfylld blick och ett ansiktsuttryck som i sig sa fler än många tusen ord. Till och med utan att använda ord lyckades han förmedla ett budskap. Jag känner ingen annan än Bruno som lyckats med det.
Idag var jag på hans begravning, även den i Önums kyrka. Den första person jag träffar inne i kyrkan var Hanna. Jag kände igen henne direkt, trots att vi inte har setts på säkert 30 år. Hon gav mig en kram och jag satte mig 5-6 rader ner från altaret.
Precis som min mammas begravning var även denna en väldigt fin, väldigt enkel variant. Inget extravagant på något sätt. Det var fullt med blommor överallt, och ett stort porträtt av Bruno. Min spontana tanke var att det var ett självporträtt, men jag fick senare reda på att det var hans barnbarn som målat det.
Präst var Harry Hultén. Samma Harry Hultén som närvarat överallt från när jag gick i kyrkans barntimmar ända upp till skolavslutningarna i högstadiet. Med honom närvarande blev allt på något sätt en nostalgisk flashback till min barndom, vilket gav en avkopplande känsla. Jag kastar ibland ett öga på de som är närvarande. Ganska många ansikten känns igen, även dessa från tiden i Emtunga. Tiden har på något sätt stått still, trots att det gått 25 år.
Sessionen börjar med en sång, och fortsätter sedan med att Hanna går fram och med en magnifik röst framför en annan sång för sin pappa. Ett sånt framförande kräver en inre styrka som inte är av denna värld. En sån styrka besitter inte jag, så jag satt och sög åt mig av hela situationen som var fylld av vördnad. Det var bland det vackraste jag upplevt och jag är övertygad om att alla andra kände något liknande, för det var inte ett öga torrt i hela kyrkan.
Prästen tog sen över och pratade men det var lite svårt för mig att uppfatta vad han sa. Istället satt jag och mindes tillbaka, och kom att tänka på tillfället med Bruno och de fem pinkenödiga grabbarna ute på Vänern. Det fick mig att nästan brista ut i skratt för från Brunos håll måste det ha sett helt sjukt ut, så jag fick verkligen anstränga mig hårt för att kväva skrattet.
När prästen var klar med sitt var det dags för processionen ut ur kyrkan. Först där fick jag syn på Jesper; han var en av de sex kistbärarna. I ögonblicket när de passerade min rad insåg jag hur mentalt starka både Hanna och Jesper var, att göra det de gjorde inför hans sista vila. Jag hade aldrig klarat av att göra något liknande.
Efter att hela kyrkan förflyttat sig ut såg jag fler och fler Emtunga-bor jag inte sett på jag vet inte hur många år. Ekdén, Blomgren, Eklöfs, Krulle, Rolf, Sahlin. Det var som att hela byn samlats på nytt för att hedra sin nyligen förlorade medlem. Det är samma människor som sist, men 20-25 år äldre.
Mina tankar började då snurra runt lite och det slog mig att gamla människor är inte gamla förrän de helt plötsligt är det. De ramlar och slår sig eller blir sjuka. De har inte längre orken att gå i trappor. De har inte längre orken att ordna de stora barnkalasen från förr. Har du inte sett dem på många år lever du fortfarande kvar med bilden av att det är de stora och starka vuxna människorna från förr, vilket de inte längre är. En käpp behövs för att gå. Ena foten haltar. Ett skärsår tar evigheter att läka, om ens alls. I den mentala bilden är det inget problem, för de är de stora och starka och fixar allt, medan verkligheten är en annan. Begravningar är verkligen en wake up-call som heter
duga.
Byn stod runt eller i närheten det två meter djupa hålet. Klockorna slår högt och rytmiskt medan de sex kistbärarna gjorde sig redo vid repen. Deras ansiktsuttryck är allvarliga och fokuserade på den kommande uppgiften, och samtidigt märkbart ärrade av sorg. De tre repen lyfts medan träbjälkarna under tas bort, varpå kistan kan sänkas ner.
Därefter blev det knäpptyst.
Efter att kistan sänkts ner kramade jag om både Hanna och Jesper. Därefter gick jag fram till Lillemor. Även om hon inte sa något denna gång så var det min tur att beklaga sorgen, precis som hon gjort för 13 år sedan. Cirkeln blev på något sätt sluten i och med det.
Tack för allt, Bruno. Jag är glad över att jag fick chansen att ha med dig i ett hörn under hela min uppväxt.
Nu får du vila.
