Ta inte sakerna för givet

Hustrun, med sin aldrig sinande källa av visdom, yttrade i stil med “Vi måste sluta ta för givet hur bra vi har det i Sverige” under den gågna veckan. Jag nickade, men tänkte inte så mycket mer på det just då. Orden fastnade dock i min extrahjärna, som är (ö)känd för att processa saker i bakgrunden, och igår kväll – när jag gjorde ingenting i soffan – slog det mig stenhårt hur rätt hon har. Hur bra vi har det här i vårt avlånga land. Hur enkelt vi har det. Hur privilegierade vi är. Vilken lyx vi har.

Det är ibland lätt för mig att bli triggad av skitsaker. Av grannens hund som skäller titt som tätt. Av den ohyfsade ungdomen på ICA som armbågade mig när hen hade bråttom. Av bilen som stod med ena hjulet utanför parkeringsrutan så jag inte fick plats. Av att posten numer bara delas ut varannan dag. Allt det där är bara trams och larv. Jag är uppvuxen med en viss nivå av bekvämlighet, och om den uteblir så är det fan i helvete med allting. Allt är politikernas fel.

Om jag mitt i valfri ofokuserad vardagshändelse stannar upp, tar ett steg bakåt och sen försöker se helheten, så kommer jag att inse vilken lyx vi lever i. Vi behöver inte konstant leva med rädslan för att bli vräkta, att vara förföljda, att vara trakasserade, att förblöda om jag råkar skära mig på ett papper, att gå hungriga.

Blir jag hungrig har jag massor med val. Jag kan ringa pizzerian, jag kan åka till ICA, jag kan åka till Berras Korvmojj. Lusten/orken där och då är vad som styr vilken sorts mat det blir. Blir jag törstig vrider jag bara på kranen och får vatten. Vill jag lyxa till det kan jag gå till macken och köpa en iskall folköl. Får jag huvudvärk tar jag en Ipren. Finns ingen Ipren åker jag och köper det. Bryter jag benet åker jag till sjukhuset och får det lagat. Får jag en akut skada ringer jag ambulans, helt utan rädsla att gå i personlig konkurs. Jag lever i en sån konstant livslyx att jag ibland kan bli arrogant om jag för en kort stund skulle glömma bort det prilegiet. Jag måste vara ödmjuk, för den lyx jag lever i är få förunnat.

Jag är född i Lidköping, men jag har ett icke-svenskt efternamn. Jag ser svensk ut, med mina oskyldiga och blåa ögon, så jag slipper något förtryck. Efternamnet kan ibland väcka nånting hos folk. “Jelsi bosanac? Är du bosnier?”, heter det ofta. Folk vill av någon anledning etikettera, lägga mig i ett visst fack. Oklart varför. Spelar det någon roll om jag kommer från japan, har ett finskt namn, och dyrkar pasta som religion? Är det värt att förtrycka folk för det? Jaga runt dem och förstöra allt i deras liv?

I april läste jag klart memoarerna av Filip Müller, och sent igår kväll läste jag klart en liknande av Gisella Perl. Båda dessa personer var förtryckta judar som varit i helvetet, men på något sätt överlevt och sen återvänt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara en person som måste leva under förtryck. Att få rejält med skit för att råka tro på en viss låtsaskompis när det i själva verket Måste vara en annan man ska tro på. Jag kan inte föreställa mig förtrycket som personer med en viss hudfärg måste leva med. Jag kan inte föreställa mig förtrycket som kvinnor utsätts för. Jag kan inte föreställa mig att leva med den konstanta rädslan att nån jubeldåre skjuter mig på en öppen gata för att min livsåskådning – agnosticism – inte matchar dårens uppfattning om sin låtsaskompis. Eller någon annan irrationell anledning.

Jag skulle egentligen vilja skriva mer men hjärnan fick slut på ord, så jag avslutar med ett utdrag från memoarerna där Gisella Perl beskriver helvetet på jorden:

“””Bergen-Belsen can never be described, because every language lacks the suitable words to depict its horrors. It cannot be imagined, because even the most pathological mind balks at such a picture. One must have seen those mountains of rotting corpses mixed with filth, with human excrement, where once in a while one noticed a slight movement caused by rats or by the death convulsion of a victim who had been thrown there alive. One must have smelled the unimaginable stench which lay over the camp like a thick cloud shutting out the air. One must have heard those unearthly screams of agony which continued through the day and the night, coming from hundreds of throats, unceasingly, unbearably.

There were 80 to 100 dead in each block, every day. There were no crematories to burn the bodies. They were left where they had died until someone who had enough strength left dragged them out and threw them on the dung heap. Everybody had typhus, everybody was covered with lice, eaten alive by rats, and there was no food, no water, no medicine. The narrow streets were full of skeleton-like men and women who crept around in the dirt, searching for a drop of water, a bite of food, until they sat down beside one of the mountains of corpses to die. Those who had enough vitality left to want to live on resorted to cannibalism. They opened the bodies of the recently dead and ate their livers, their hearts and their brains.”””