Med aska och sirap i huvudet kan vissa dagar bli intressanta (FNVP).
Jag har nu tillbringat 5st 2h-pass på jobbet sen i torsdags. Själva jobb-biten är lugn; allt sker i min takt och på mina villkor. Orkar jag för stunden inte öppna en Emacs för att peta på en css-fil så låter jag bli just då, och tar det senare istället. Och så vidare.
Vid hemkomst är jag så mentalt trött att jag bara vill stupa, så jag har fått köra en power-nap i 15-30 minuter bara för att pausa alla intryck till hjärnan, så att den hinner få lite andrum. Resten av dagen kan jag hyfsat hjälpligt traggla mig igenom utan allt för stora meltdowns. Igår var jag, trots tröttheten, ute och cyklade 2×3.5km med barnen och det var win-win för alla parter.
Idag när jag kom hem från jobbet kände jag inte av den där stuptröttheten, vilket jag tolkade som någon sorts framgång (om än liten). Den lilla segern straffade sig dock direkt, för på väg till ICA fick jag en stresshuvudvärk av modell Dra Åt Helvete, så den shoppingrundan var rejält seg att ta mig igenom.
Som grädde på moset började kassapersonen (en ny, som jag aldrig sett tidigare) babbla, vilket tog mig ett tag att koppla:
– Avmhhhmfhm
– ?
– Avstämning idag.
– Ok. FML.
Ungefär där var tröttheten och sirapen på maximala nivåer, och jag kunde bokstavligt talat känna hur hög friktionen var inne i huvudet.
Sen kom arkebuseringen:
– Du vill kanske byta de här?
Jag stirrade blint på förpackningen som hölls upp. Det var en blå ask med något vitt i. Aha, champinjonerna. Hen frågar om jag vill byta dem. Varför vill jag byta dem?
– Vadå?
– De är dåliga.
Ner med blicken igen, svep över asken ett par gånger och inse att nästan det hela översta lagret hade stora svarta fläckar på sig. Fram med näven, greppa asken, försök processa fram ett beslut på frågan “Byta, eller inte byta?”.
Jag har ingen tidsuppfattning, men säg att jag stod där i 10 sekunder med asken i näven medan jag väntade på att hjärnan processade. Kugghjulen i hela maskineriet hade spårat ur totalt, och jag kom ingen vart.
– Ja, ok.
Och sen iväg till grönsaksdisken för att hämta en ny ask, och sen var den saken ur världen.
Började packa i påsen, insåg att min piggelin hade legat vägg i vägg med den nygrillade kycklingen och därför smält till en plaskhög. FML. Påbörjade en ny process i hjärnkontoret som gick ut på att om det är lönt att fråga personen ifall jag kan gå och hämta en ny. Även där stod jag och brände maskineriet medan allt slirade runt innan jag fick fram en formulering:
– Är det ok om jag hämtar en ny? Den här ser lite ledsen ut.
– Helt ok.
Därefter packa klart påsen, åka hem och sätta mig i fåtöljen i biblioteket, titta på alla färgglada bokryggar, och inse att jag är nog lite för snabb med att ta ut segrar i förskott. Det blev tre steg bakåt idag i och med ICA, men istället för att – som jag vanligtvis gör – försöka kompensera dem med att rusa fram tre steg imorgon tänker jag stå kvar denna gång, och ta tre steg framåt vid något annat tillfälle.
Den insikten tror jag är den viktigaste jag haft på länge. För det här är, trots allt, ingen tävling. Jag är inte ute efter att komma i mål på snabbast tid, jag är ute efter att komma i mål och överleva.