Det här med att vara en rättvis förälder, det är fasen inte lätt alla gånger.
Idag skulle fru + båda barn åka iväg till en person. Det hela slutade med, precis innan ivägåkning, att dottern fick stanna hemma. Because reasons. Protester på maximal nivå. Ett bord hade turen att överleva, trots ivägkastat på golvet (tro mig: en fyraåring i rage-mode är ruggigt stark).
Anledningen att hon fick stanna hemma var för att lära sig ta konsekvenser av sitt handlande. Det är ett helvete att behöva ta emot en shit-storm från en fyraåring som inte får sin vilja fram, men hade jag gått med på hennes förhandlingar (<hundögon> jag looovar att inte göra så om jag får följa med! </hundögon>, etc) hade jag gjort alla en otjänst. Allra minst henne, hon hade sluppit behöva lära sig ta ansvaret för att allt hon gör får konsekvenser.
Det är dock skitsvårt att vara rättvis. “Är det rätt att göra såhär? Överdriver jag?”, osv.
När fru och grabben åkte iväg så flög alltså bordet ner i golvet med en jäkla duns, i ren aggression. “Du. Upp. Rummet. Nu”. Hon gick upp utan ett ords protest, lade sig i sängen, och däckade, och jag sitter och är kluven om jag hanterat situationen rätt.
Det finns inget facit, inget att tjuvkika på, bara omdömet för aktuell situation att följa. I en sån här situation hade det varit guld värt att kunna ringa min mor (RIP) och höra hur hon hanterade mina rage-modes när jag var liten, men inte ens ett sånt tips står att ta del av.
Så; omdömet. Bara omdömet.
Men det är fasen inte lätt.