I lördags bad jag om ett mirakel. Detta mirakel uteblev, så istället ska jag nu berätta en historia.

År 1998, då jag bodde/pluggade i Linköping, hamnade jag i en rätt trist episod i livet, där jag blev ganska rejält deprimerad under nästan ett års tid. Det var en tid av mycket mörker, och det var så djuprotat att jag i princip slutade äta helt och hållet. Min diet bestod av coca-cola och riskakor. Enbart. Kroppen fick sig en rejäl smäll av det, och spiralen gick bara djupare neråt. Mer mörker, elände och ingen krage att rycka i.

Under våren 1999 var jag illa däran, men innerst inne fanns det något som sa “Det är dåligt att inte äta. Fixa, nyss”. Insikten fanns, men lusten och orken till det lös med sin frånvaro.

Jag vet inte om det var av ren uppgivenhet, frustration eller något annat, men något fick mig att skriva en öppen fråga på ett forum jag hängde på (och fortfarande hänger). Jag skrev om situationen och frågade rakt ut: “Kan någon bjuda på mat?”.

Denne någon råkade bli Johan, alias Moxie. En person jag bara läst inlägg av, aldrig träffat. Ingen aning vad det var för människa, det hade lika gärna kunnat vara en godsinnad person som en bakslug lönnmördare.

Med viss tvekan tackade jag ja, satte mig på cykeln och åkte till Lambohov, destination Storskiftesgatan 83.

Där möttes jag av en långhårig och skäggbeprydd människa. Min första tanke var “Ser jag i syne eller är det här Jesus?”, men jag sa inget. I själva verket växlade vi inte så många ord under mitt besök, men jag blev bjuden på en carbonara av sällan skådad kaliber. Den fick mig att tänka “Mat, det är bra grejer det”.

Jag frågade varför han bjöd hem mig. Det är 17 år sen så jag minns inte svaret i detalj, men andemeningen var att han själv hade en trasslig period en gång, och fick ett liknande erbjudande. Och ville ge tillbaka, på sitt sätt. Pay it forward.

Jag glömmer aldrig den gesten, och sa till mig själv att jag ska göra samma sak för en främmande människa när tillfället kommer (vilket det ännu inte har gjort). Han drog upp mig ur eländet jag befann mig i, och jag fick smak på livet igen. Jag var alltså inte suicidal eller något sådant, utan jag hade mer ett “Vad är det för mening med allt?” hängandes över mig.

Innan jag åkte därifrån lade jag märke till en detalj: han har inga strumpor. Att gå barfota inomhus är inget märkvärdigt, så jag tänkte inte mer på det.

Våra vägar korsades ett par gånger under åren som gick. Han var bland annat labbassistent / handledare när jag läste datavetenskap på LiU, såg till att vi unga snorvalpar gjorde rätt när vi satt och petade på Sun-maskinerna i labbet.

En gång när han kom in till labbet slog det mig på nytt: han har inga strumpor. Där, på ett iskallt betonggolv, strosade han runt helt bekymmerslöst. Utan strumpor.

Det visade sig vara hans signum; att gå barfota.

Jag flyttade sen från Linköping tillbaka till Västergötland, han flyttade ner till Skåne. Stort avstånd, men vi har ändå haft kontakten i princip hela tiden. Jag, den förvirrade ynglingen, som blev uppdragen ur misären av den strumplösa mannen kände mig privilegierad över detta faktum.

Strax innan midnatt igår, 2:a maj, somnade Johan in på Ystads lasarett, endast 43 år gammal, efter sviterna av en levercancer.

Vid den tidpunkten hade jag precis lagt mig i min dotters säng och sövt henne efter att hon vaknat med en förfärlig eksem. Strax efter att hon somnade öste en okontrollerbar känsla över mig och jag bröt ihop till en liten pöl. Det var förstås bara ett sammanträffande, men nu med facit i hand känns det nästan som att jag vid det tillfället på något sätt kände hur Johans själ packade väskan och åkte iväg, och att det var det min kropp reagerade på.

Jag har haft den stora förmånen av att få lära känna Johan. Inte till den grad att vi var bundisar och fikade varje helg eller så, men att ändå få ta del av hans liv. Han var dessutom en av få personer som peppade mig järnet inför den stora operationen jag genomgick i februari i år, som jag var totalt vettskrämd inför.

Jag kommer inte att sörja för att Johan är borta, utan jag kommer istället glädjas för att han har levt.