Det här med barnuppfostran är tydligen ett känsligt ämne för vissa. Jag förstår inte varför.
Man föds inte med kunskap eller förståelse för hur världen och dess samhällen fungerar. Det är min roll som förälder att dels fylla mina barns huvud med kunskap, men samtidigt måste jag även ge dem en kompass som visar åt vilket håll de ska gå i vissa situationer. En kompass som visar vad som är okej och inte.
Jag och dottern var på ICA häromdan. Hon var på gränsen till övertrött och det var lite för tidigt för läggdags, så jag beslöt att åka iväg till ett av hennes favoritställen så hon kunde konvertera lite överflödsenergi till något annat.
Standardfrasen innan avfärd är “Det är inte så mycket folk på ICA, pappa!”. Den frasen har härstammat ur “Om det inte är så mycket folk på ICA, så ska du få en egen kundvagn”. Innan avfärd vet vi förstås inte hur mycket folk det är, så svaret brukar bli “Det vet vi inte ännu”.
Väl där var det faktiskt inte så mycket folk, så innan parkeringen sa jag att hon skulle få en egen kundvagn. Ansiktet riktigt lyste upp, som vanligt.
Vi gick och hämtade en sån där liten minivan med en lång pinne som jag kan hålla i och guida vid knepiga situationer. Hon gillar dock inte att jag håller i den. “Kan själv!”, är mantrat. Jag släpper, men tar ett nytt tag då vi håller på att krocka med en annan kund. Hon brister då ut i ett grin av protest, och jag får sätta mig ner på huk för att lugnt och sansat förklara läget. “Du hjälper mig att handla, jag hjälper dig att handla, tillsammans hjälper vi varandra”. Ungefär. “Det innebär att jag ibland måste styra vagnen”. Ett tveksamt nick får jag som svar.
Vi börjar vår runda, och när jag behöver korrigera vagnen ett par gånger till kommer protesterna igen. Och ett högt “AAAAAAAAAAAH!” i ren frustration. I det läget hjälper det inte att flippa ut, så jag förklarar än en gång lugnt och sansat att jag måste hjälpa till, och att ett sådant beteende är inte okej.
När vi kommer till kycklingdisken har vi kommit halvvägs. Allt har gått bra hittills. Jag kommer då på att vi har glömt creme fraiche från mejerikylen, så vi ( = jag) börjar traska tillbaka. Dottern hittade nån kôrv eller nåt att läsa på, innan hon sig mig längre bort och börjar rusa med vagnen. Hastigheten är så hög att vagnen drattar rakt in i någon sorts objekt mitt på vägen.
Ungefär där har min acceptansnivå passerats, så efter att ha förklarat läget konfiskerar jag vagnen. Då uppstår en protest som inte är av denna värld, eller ens av detta universum, vilket givetvis inte är okej. Jag kom att tänka på en liknande situation som Jenny var med om med sina barn på Kungs…vad-det-nu-hette i Kungsbacka, Kungsbackahallen?, där hon ställde ultimatum till protesteraren. Jag gjorde samma sak här; “Du får två val. Antingen slutar du skrika och vi handlar klart, eller så fortsätter du skrika och vi åker hem”.
Hon valde det senare alternativet.
Jag sade “Då åker vi hem”, och började gå runt och plocka tillbaka varorna och ställa på deras ordinarie plats, samtidigt som protesterna fick bränsle på elden och nådde en nivå som skulle kunna knäcka vilket kassavalv som helst. Det här beteendet är inte okej, så jag slängde på pokerfejset och fortsatte lasta ur varorna med en gallskrikande dotter i hasorna.
Folk tittar när jag och vagnen, och en dotter 2-3 meter bakom mig, går mot kassan. Kassörskan tittar. Uppskattningsvis tittar 20 personer, med stekpanneögon. Här drog jag på mig min “Barnuppfostran pågår, vänligen dra åt helvete”-sköld och desarmerade varenda blick jag såg, ända tills vi kom ut.
I bilen fortsatte protesterna, men vältränad som jag är i min dotterns beteende ser jag att det är en krystad protest bara för sakens skull, och inte för någon egentlig anledning längre, så jag sa “Tyst”.
Och det blev knäpptyst.
Hon ska ha eloge för ett bra försök, men den här farsan lurar man inte så lätt när det är blodigt allvar.
Förhoppningsvis har min dotter lärt sig att hennes beteende idag inte var acceptabelt på någon skala någonstans. Jag kan slå vad om en krona att av de ~20 blickar som kastades på mig på ICA så tillhör minst hälften av skaran “Men vad elak du är! Hoppas du köper en glass till dottern!”. Den attityden förstår jag inte. Jag är inte elak, jag visar vad som är okej och inte.
Det finns nästan inget sorgligare än föräldrar som gräddfilar sina barn hela tiden. Hur kul blir barnets liv när det växer upp och inser att världen är inte så mycket grädde som det fått lära sig?
Barnuppfostran är ett känsligt ämne. Var och en har sina egna åsikter om vad som är rätt uppfostran och inte. Mina barn har var sin kompass att använda vid behov ända fram tills dess att de lärt sig kartan utantill.
Därefter kommer väl tonårsrevolten, antar jag, så jag får kanske börja läsa på om Pokemon, och allt vad det nu är dagens tonåringar diggar, för att hänga med i svängarna och få ammunition till framtida argumentationer.