Vissa dagar är riktigt tuffa. Vissa dagar kan ge väldigt mycka olika intryck. Vissa dagar kan få mig själv att backa några steg, inse saker och ställa ett par tunga retoriska frågor om livet.
Idag var en sån dag. Idag var jag på begravning.
Begravningar har alltid fått mig att ta en funderare över saker och ting, och den här dagen har fullkomligt bombarderat mig med både känslor och intryck, och även gett mig ett par rejält starka insikter. Insikter av typen “totalt livsomvälvande”.
År 1991 begravde jag min farmor. Jag tror att jag var för ung för att förstå hela konceptet. Även om jag saknade henne så var begravning – då, för mig – i princip “Lyssna på präst, Jordfäst, Åk hem”.
När farmors kista hade sänkts ner i jorden gick en man fram till kanten, tog upp sin plånbok och kastade ner en handfull mynt. Trots idoga försök (jag var bara 14 år) lyckades jag inte förstå varför mannen kastade ner mynt.
Förrän idag.
Insikten slog mig stenhårt rakt i ansiktet när jag satt där ensam på bänken på släktsidan i kyrkan (jag var först på plats) och såg en signerad fotbollströja bredvid kistan. Konceptet är detsamma; en gåva till någon som lämnat jordelivet. Tänker man på det är tanken helt irrationell, men tänker man ytterligare – som jag gjorde där och då på bänken – så finns en oerhört stark kraft bakom det hela. Det är fel ordval om man får tro ordböcker, men då jag inte vet vad det kallas väljer jag här att kalla det för “symbolism”. Symbolism i bemärkelsen att det är en gest som är irrationell, men som ändå är oerhört stark.
Det är svårt att sätta exakta ord på den höga sjö av tankar och känslor jag överöstes av idag, men uppenbarelsen / insikten var enorm. Och då menar jag inte religiös uppenbarelse, utan mer en introvert explosion av insikt.
Jag själv är varken troende eller ateist; jag är agnostiker. Idag fick jag till viss del tänka om och definiera om vad religion innebär. För mig, inte för någon annan. Det är en sak att tro på en skäggig varelse som sitter på ett moln och skapar en värld. En högst irrationell sak, men folk gör det och jag har inget emot det.
Det som slog mig här är att det viktiga är inte gubben eller molnet eller en värld som skapas. Det viktiga är symbolismen för hela konceptet. En tro är inte nödvändigt vis en tro på en skäggig gubbe, men en tro kan vara en stark symbol för något annat som jag inte är kapabel att förklara.
Ett hockeylag förlorar en medlem. Spelar nästa match med sorgeband, spelar matchen och ska vinna “för hans skull”. Symbolism.
Jag själv skrev en tenta i gymnasiet, “för brorsans skull” efter att han råkade ut för en jobbig sak. Symbolism.
En svensk fotbollsspelare tatuerar in 50 namn för att göra folk uppmärksamma om att 800 miljoner personer svälter. Tatueringarna per se, gör ingen som helst nytta, men folk med bättre ställt kanske får upp ögonen och plånböcker. Symbolism.
Gissningsvis är allt jag skriver här helt obegripligt, men jag måste ändå göra ett försök att få ner det i ord. Göra uttryck av alla intryck.
På bänken i kyrkan fick jag en sak bekräftad, en sak jag vetat väldigt länge; familj, släkt och vänner är det mest värdefullaste som finns. När min egen mor gick bort i förtid för 6 år sen blev jag så knäckt att jag inte fungerade som människa på säkert ett halvår. Om inte ännu längre.
Eftersom jag varit med om samma situation som barnen till den som begravdes kände jag extra starkt för situationen, i och med att jag kunde sätta händelsen i direkt relation med det jag själv upplevde för 6 år sen.
Det var tufft att sitta där på bänken. Oerhört tufft. Begravningar är alltid tuffa, men när det är genomhärlig människa som försvinner i förtid på grund av en svår och aggressiv sjukdom, och som dessutom lämnar fru och tre härliga barn, då blir det så tufft att det knappt går att skriva om det. I den situationen uppstår även insikten om hur oerhört sköra våra människoliv är, hur lite det krävs för att hela tillvaron ska vändas upp och ner. Låta en tsunami med dunder och brak bara plöja genom hela ens känslospektra.
Att stå där nära graven när kistan sänktes ner, att samtidigt se den enorma sorgen hos de efterlevande, att samtidigt höra klockorna klämta, att bara stå där och suga åt sig all smärta som låg som dimslöjor överallt, det fick hela mitt empatiska system att balla ur totalt. Jag hade blivit så sönderbombad av intryck att jag stod där som ett ufo. Ett ufo som blev helt knäckt av att se fru och barn ståendes på huk med utsträckta armar, med enda önskan om att få tillbaka sin pappa.
Fy. För. Fan. Vad ont det gjorde att se.
Klockorna slutade. Det blev knäpptyst, förutom sporadiskt fågelkvitter. Chocken fick en chans att lägga sig till ro innan det var dags för var och en att säga adjö.
Familj och släkt först. Min far före mig. Min tur. Stod vid gravkanten. Tittade på kistan. Tog upp plånboken. Tog fram de mynt jag hade. Kastade ner mynten. Insåg sen att jag slutit en cirkel.
För mannen som kastade ner mynt till min farmor, det är samma man som vi begravde idag.
Du sådde fröet 1991. Idag slog blomman ut. Idag förstår jag, även om det tog 24 år.
Hvala, i zbogom.