För några år sen, när bara dottern fanns, upptäckte jag en ny egenskap hos mig själv; jag har fått en reaktionsförmåga av sällan skådat slag. För vem tusan orkar kravla ner på knä och skura gröt efter att ett barn på bushumör vevar ner skålen från matbordet? Bevisligen inte mitt autonoma nervsystem, så detta utvecklade förmågan efter att jag blev pappa.
Min reaktionsförmåga räddade idag livet på min son.
Att vara småbarnsförälder är ingen dans på rosor, den saken är klar. Mycket energi dräneras ut i tomma intet av sömnlösa nätter, febriga barn och hela baletten.
Men samtidigt är det extremt givande. Det finns få saker som är så tillfredsställande att se ens barn veva omkring med klossarna, försöka få dem på plats i den gröna plastbollen vars hål matchar exakt en kloss, och den höga imponansfaktorn som uppstår när ett “nu fattar jag!” lyser upp hela ansiktet. En annan givande sak är att se det interna samspelet mellan mina barn. Den ene gör något tokigt, den andre triggas och bryter ut i skratt.
Idag åkte jag och sonen och handlade på ICA för att därefter hämta dottern hos dagmamman. Parkerade bilen, som vanligt, släppte lös dottern från barnstolen, som vanligt, tog ut matkassen, som vanligt, kopplade loss sonen och satte honom på armen, som vanligt. En helt ordinär hemkomst, med andra ord.
Med sonen på vänsterarmen plockade jag upp ICA-kassen och höll den i vänster hand medan jag skulle stänga och låsa bilen. Som vanligt. Det som avvek från rutinerna idag var att dottern gjorde något tokigt på andra sidan, och detta fick sonen att brista ut i skratt samtidigt som han slog ut armarna.
Med armarna utslagna tappade han balansen på min arm samtidigt som jag tappade greppet. I slowmotion såg jag honom ramla baklänges helt och hållet ur armgreppet, ända tills han befann sig raklång i fritt fall, handlöst och med huvudet neråt.
ICA-kassen, bilnycklarna och vad tusan jag nu hade i händerna flög åt helvete när jag insåg vad som hade hänt och försökte styra upp situationen. Höger hand försökte få ett grepp om honom, men misslyckades. Vänster hand, med en inkomplett uppsättning fingrar, gjorde ett försök och fick på något sätt tag om hans vadmuskel och lyckades stoppa fallet precis när hans hjässa vidrörde lite löst grus. Hans skratt stoppade i samband med att hans fria fall stoppades, och – av helt förklarliga skäl – konverterades till flyglarm.
Upp med honom på armen, inse att han blöder en hel del från huvudet, men inse också att om han hade landat på huvudet så hade hans nacke varit mos vid det här lagret. Två minuter på axeln, en fuktig servett över såret och allt var bra igen; inget skrik och inget blod.
All is well. Tack för det, reaktionsförmågan.
Nu ska den här farsan bara landa och smälta hela situationen. Bilden visar ICA-kassen som fick stryk av att ha blivit tappad. Det är det enda som fick permanent skada av det här
