Hej

Senast vi sågs var den när jag fyllde år 15:e mars då du och pappa var här på besök. Det har hänt en del sen dess så jag tänkte försöka berätta allt i tur och ordning.

Den 15:e var du lika glad som alltid och blev nästan ännu gladare när jag berättade att jag skulle raka av mig skägget. Strax innan ni åkte iväg frågade du om du fick ta fram saxen och hjälpa till men jag sa att jag ska klippa av det under kvällen istället. Måndagen den 16:e skulle jag på jobbintervju och jag lovade höra av mig direkt efter den.

Morgonen därpå ringer företaget och säger att intervjun är inställd pga sjukdom. Du är på arbetet så jag skickar ett SMS och berättar att intervjun är uppskjuten. Vi hörs inte mer under denna vecka.

Måndagen därpå, den 23:e mars, skulle jag till Trollhättan klockan 19 för att se Yamato – något som jag sett fram emot. Det var typiskt vårväder på eftermiddagen så jag och Malin var ute på stan och gjorde lite ärenden innan hon skulle till frissan. Vi var klara där nästan exakt klockan 17.00. Då var jag vrålhungrig så jag köpte en kebabsallad och tog med hem. Klockan 18.15 satt jag i köket och åt, och strax därpå åkte jag iväg till Trollhättan.

Föreställningen var magnifik och jag var högt uppe bland molnen. I pausen klockan 20 skickade jag ett SMS till Malin och skrev att det här var bland det bästa jag varit med om. Jag fick ett svar tillbaka och gick sen in för att titta på den sista delen av föreställningen.

Klockan 21 var det slut. Jag gick ner och köade en kvart för att få ut min jacka, därefter gick jag ut och såg snöflingor dala ner från den mörka himlen. Jag tar upp mobilen och ser att pappa ringt fyra gånger och Malin skickat ett SMS: “Kom hem”. Dessa två i kombination fick mig att känna att något inte stod helt rätt till, så jag satte mig i bilen och ringde till pappa.

Han svarade på ett annorlunda sätt mot vad han brukar och han var väldigt tystlåten, så jag fick en konstig magkänsla av att något var fel. Han haspade fram orden och det enda jag lyckades uppfatta var “Mamma är borta. Hon finns inte mer”, samt något med “bänken på altanen”. Samtalet varade bara några minuter.

Jag frös till is och hela min värld blev nattsvart, och förstod inte riktigt. Först när jag kommit ut till vägen innan den första av de två rondellerna mellan Trollhättans centrum och Överby började jag förstå vad det var pappa egentligen hade sagt på telefon. Det var dock en väldigt tung information som höll på att knäcka mig mitt itu mitt under bilkörningen. Turligt nog var det inte mycket trafik, för jag tror att det gick ganska vingligt att köra.

Väl hemma ser Malin att jag är på väg in så hon öppnar dörren – pappa ringde tydligen henne också. Jag gick in, stängde, ramlade ner sittandes som en säck potatis, och bröt ihop totalt. Det här kan inte vara sant, tänkte jag.

Tyvärr var det det, och först vid fyratiden på morgonen hade jag via ögonen dränerat all vätska i kroppen och var så utmattad att jag bara somnade.

Dagen därpå, den 24:e mars, skulle vi åka hem till Emtunga och jag hoppades få en klarare bild av vad som egentligen hänt. Det lite tunga var att jag hade en jobbintervju klockan 13, så jag ägnade hela förmiddagen åt att stänga av allt som har med känslor att göra för att lyckas att ta mig genom intervjun innan vi åkte. Intervjun gick bra och jag vet att du verkligen ville jag skulle få detta jobb, så jag är glad att jag lyckades med den.

Väl i Emtunga var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Flaggan var nerhissad på halv stång och tre bilar (Simons, Roberts och pappas) stod parkerade. Det var underbart vårväder ute.

Vi öppnade dörren och de andras ansiktsuttryck fick mig att inse att denna mardröm faktiskt var en verklighet: Jag såg dina skor, din jacka, din handväska och dina glasögon. Men jag såg inte dig.

Pappa berättade händelseförloppet:

Klockan 18.15, ca, var han på framsidan av huset för att sanda stenarna medan du var på baksidan för att kratta grenar från gräsmattan. Ni hade varit från varandra i max en kvart och eftersom hockeymatchen snart började på TV gick han till baksidan för att fråga om ni skulle ta en promenad innan den började.

Han såg krattan ligga slängd på marken, men dig såg han inte. Han gick vidare mot gaveln för att se om du var där, om du exempelvis hade gått samtidigt som han, men inte heller där såg han dig. Han vände sig då om och såg att du satt på träsoffan/-bänken vid altanen. Ögonen var öppna, armarna bara hängde och du gav ingen reaktion på att han var där. Han tog din handled för att känna nån puls, men gjorde inte detta och ringde därför ambulans och hämtade Robert. Larmcentralen sa att ambulansen
skulle vara framme om 10 minuter. Hela förloppet att ringa och hämta tog knappt en minut.

Robert, som är utbildad inom hjärt-lung-räddning, och pappa lyfte sen ner dig på marken för att därifrån försöka få fram en puls. Pappa berättade att det var svårt att lyfta ner dig från bänken. Avsaknaden av muskeltonus gjord eatt kroppen var som en säck fylld med vatten, och det var efter mycket möda de lyckades. Robert försökte att få fram en puls hela tiden ända tills ambulansen kom, därefter tog de över och körde dig till lasarettet i Lidköping. Är osäker om pappa åkte med eller om han åkte
efter, men han var med där iallafall.

Han frågade hur chanserna såg ut, och de hade svarat “Ha inte stora förhoppningar”.

Efter denna berättelse var jag bättre införstådd med vad som hade hänt. Jag hade först trott att du gjort något inne på altanen, ramlat och slagit huvudet i bänken, eller liknande. Dessutom fick jag veta vad det är för sorts bänk. Jag hade aldrig sett den innan, men det var en träbänk (parksoffa), som pappa köpte i fjol och som blevit din favoritbänk.

Pappa och de andra berättade sedan att de var på bårhuset igår och frågade om jag och Malin skulle dit. Jag sa ja, men efter att jag stängt av känslorna inför intervjun så orkade jag inte riktigt med det idag och skulle ta det på onsdagen istället.

Jag hade tidigare sagt till Malin att som isolerad händelse kan jag bearbeta att du är borta, men det kommer bli betydligt svårare i praktiken eftersom det inte bara är jag som är inblandad. Jag uttryckte det “ringarna på vattnet”. Centrum – dig – klarar jag, men ringarna kommer att bli mycket påfrestande. Med ringar så menar jag exempelvis tanken på pappa och Robert som förgäves försökte rädda livet på dig. Hade det varit jag istället för Robert så hade det förstört mig för all framtid. Bara
tanken på att de två satt där bredvid dig gör mig så ont. Robert tog det nog lika hårt som jag skulle ha tagit det, för vid köksbordet satt han och kramade sig själv hela tiden. Jag såg inte det, men Malin gjorde det och gick fram till honom.

Hade du varit 90 år gammal och/eller haft cancer eller liknande, så hade jag kunnat acceptera det här lite lättare. Nu var du bara 61 år, du rökte inte, du drack inte alkohol, du var aldrig sjuk och du rörde på dig varje dag. Kombinationen av dessa faktorer gör att jag fortfarande mer eller mindre vägrade att acceptera det som hänt. Pappa var dessutom väldigt bitter och tänkte i ungefär samma banor som jag, att de flesta brukar få en andra chans. Du fick det inte. Du bara ramlade ihop och
försvann från oss. Tanken på att aldrig mer kunna få krama dig äter upp mig inifrån.

På onsdagen åkte jag och Malin till bårhuset. Egentligen ville jag inte, men jag visste att om jag inte gjorde det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Väl framme fick vi passera en riktigt osympatisk sjuksköterska som inte alls verkade respektera att det var dig, min mamma, som vi skulle besöka. Jag fick vänligt men bestämt köra ut henne ur rummet så att vi fick vara ifred.

Där låg du, på bordet. Kall, orörlig och med en otäck blodansamling vid vänster öra och nacken. Det var svårt att känna igen dig, men jag kan inte sätta fingret på vad som fick mig att tänka så. Du hade fortfarande ditt varma leende på läpparna, trots att de var blåa och kalla. Jag tog din hand och även den var iskall och stelfrusen. Jag kysste mina fingrar, lade dem på din panna och sa “Hejdå mamma” innan vi skulle åka hemåt. Malin gick först ut så jag stannade kvar en halvminut till med
dig. Jag lutade mig fram mot ditt ansikte och viskade “Jag älskar dig, mamma” och hoppades på att det skulle vara de magiska orden som skulle fylla dig med liv, att du skulle sätta dig upp och börja leva igen, men det gjorde du inte.

Vi lämnade dig med den oförskämda sjuksköterskan och åkte iväg. Halvvägs hemåt stannade vi på en parkering. Det var glödhett sommarväder ute och jag skickade ett meddelande till Robert och sa att vi kommer till Emtunga idag igen.

Någonstans här insåg jag att jag under mina 32 år aldrig berättat för dig att jag älskar dig. Tanken på att det krävdes din död för att jag skulle få fram det knäckte mig totalt.

Väl i Emtunga fanns det ett helt berg av blommor. Så fort jag läste på någon av lapparna blev jag tårögd, men försökte att behålla lugnet eftersom de andra lyckades bra med det så det fanns ingen anledning att skapa kaos i en redan jobbig situation.

Vi satt ner och tittade i fotoalbum. Du finns inte med på så många bilder eftersom du inte gillade att bli fotograferad, men här och var hittade vi dig. Pappa hade lyckats hitta en bild från 1995 när du sitter överlycklig i trädgårdslandet med årets första potatis (eller liknande) i handen, och det leendet du har på den bilden skulle utan problem kunna smälta antarktis.

Jag tittade länge på bilden och den här gången lyckades jag inte behålla lugnet. Jag insåg än en gång att jag aldrig mer kommer att få krama dig.

Ett par av Roberts barndomsbekanta hade varit och lämnat blommor. Jag minns inte vem av dem som sa detta, men efter det att pappa berättat för dem hela händelseförloppet (det gjorde han för alla, det var hans sätt att bearbeta) så hade nån av dem sagt att man kan se det hela på en positiv sida: “Agnetha satt på sin favoritbänk och såg solnedgången innan hon gick bort”. Det var nog det vackraste jag hört på länge, och det är denna bild av det hela som jag försöker ta till mig.

Den stora frågan är dock vad det var som hände. Min första tanke var stroke, men Malin hade sagt att om något går såpass fort som det tydligen har gjort så är det något med hjärtat. Pappa hade frågat någon av dina läkarkollegor om de kunde gissa vad som hänt. En av dem hade sagt att eftersom det gick såpass fort som det gjorde så måste det ha varit väldigt stort, och att det antagligen inte gick att rädda dig ens om du hade legat på operationsbordet.

Pappa berättade också att han fått förfrågan om obduktion. Din läkarkollega hade dessutom berättat att en obduktion i det här fallet är oerhört viktig, av två anledningar: 1) Vi kan få klarhet i vad som egentligen hände, och 2) Om det finns något ärftligt är det av hög vikt att få reda på det. Obduktionen skulle ta några veckor, men vi kom överens om att det är det vi vill. Jag var dock lite kluven, för jag ville inte att någon skulle göra dig till ett slakteri, men jag fick helt enkelt förlita
mig på att den som obducerar behandlar dig med yttersta respekt.

Vi åkte hemåt, och jag har inte så mycket mer minne av vad som hände denna dag.

Dagen därpå, torsdag, så snöade det. Inte lite flingor, utan det vräkte verkligen ner. Jag tror vi fick 1dm eller så, så det var tur att vi åkte till bårhuset igår. Samtidigt så var det en tanke som retade mig; tänk om det snöat i måndags istället, då hade du inte gått ut och krattat grenar och då hade du kanske varit i livet. Jag visste dock att så kan man inte resonera, så jag slutade.

Under denna dag så hade händelserna hunnit ikapp mig på något vis. Jag gick upp klockan 7 som vanligt men jag var helt avdankad och apatisk hela dagen. Från klockan 10 på torsdag förmiddag till klockan 3 på fredag morgonen tittade jag på film. Enda avbrott jag gjorde var när Malin kom hem från jobbet och vi skulle äta tillsammans. Resten av tiden satt jag med en mer eller mindre avstängd hjärna i soffan och tittade på filmer.

På fredag var det mulet och regnade, och det var rena höstvädret och det gör att denna vecka är något jag kommer att minnas för alltid, att alla årstidernas väder blev representerade på fyra dagar. Pappa har förresten slutat att dra bort dagar ur almanacksblocket hemma. Det visar fortfarande den 23:e mars. Det är vecka 13, och Gerd samt Gerda har namnsdag.

Veckorna därpå fram till idag minns jag inte så mycket av mer än att jag åkte själv hem till pappa i Emtunga under en av dagarna och hjälpte honom med att riva ner tapeterna i hallen så att det gick att tapetsera om. Han berättade också om lite olika saker. Exempelvis hur mycket jobb det blir för honom nu när han är ensam. Han har aldrig tvättat kläder och liknande, det har varit din självpåtagna uppgift under de 40 år ni varit tillsammans. Alla dina blommor i garaget ska planteras ut, och alla
såna saker.

Vidare berättade han att han dagen innan för första gången vågat sova i sängen. Han och Robert har sovit i soffan vid TV:n i nästan två veckor, men den kvällen var han ensam hemma och kollade på TV till klockan ett och gick sen och lade sig i sängen, och fått ensamheten kastad rakt i ansiktet. Han har flera gånger berättat för oss om hur ensam han blir nu, att han inte har någon i sitt liv. Vi har försökt förklara att vi finns kvar, men samtidigt förstår vi vad han menar. Pappa berättade även
att en av katterna, Kent, legat och sovit mellan dem när de sovit i soffan. Utrymmet mellan dem har inte varit stort men Kent hade varje gång lagt sig perfekt utan att störa nån av er. Enligt pappa så förstod Kent att något inte stod rätt till.

En sak jag märkt med mig själv är att jag nu för tiden alltid viker mina byxor innan jag lägger dem på stolen bredvid sängen. Jag vet inte varför jag börjat med detta, men jag tror det är ett sätt för mig att visa dig respekt genom att ta tillvara på ditt ordningssinne. När jag bodde hemma hos er var det alltid toppkvalitet på kläder; hela, släta och strukna. Allt var alltid i ordning, något som jag inte riktigt kan skryta med om saker i mitt liv, så jag tror att mina vikta byxor beror på detta.

I söndags var pappa, Simon och Rebecka här på besök. Det var lite oväntat men samtidigt väldigt välkommet. Vi satt och pratade lite och jag berättade om att jag fått en fix idé att jag ska vara en av de sex personer som bär din kista på begravningen. Detta för att jag känt att jag aldrig under hela mitt liv gjort något för dig. Pappa berättade då en lång historia om att jag inte behöver, eller ens ska, känna så. Jag minns inte i detalj vad han sa, men jag minns att när han sa det så höll jag på
att bryta ihop än en gång. Höjdpunkterna i ditt och pappas liv har varit oss tre söner.

För två år sedan, när ni fyllde 60, bjöd vi er på en förbetald resa till Barcelona. Vi sparade pengar i över tre år för att kunna ge er denna present, och även om jag själv inte tänkt så mycket på det så hade tydligen du varit helt i eld och lågor för en så fin present. Vid er ankomst på hotellet så hade Simon ordnat så att personalen gett er en rejäl blombukett och en dyr flaska champagne. Ni tog med flaskan hem för du tyckte det var “synd att öppna den” och ville spara den till ett bättre
tillfälle när vi alla fem var med.

Bara den här resan hade alltså gett er båda så mycket lycka att jag inte ens kunnat förstå hur värdefull den var för er. Det är först nu när du är borta och pappa berättat om den som jag inser värdet i den.

Jag är ändå av uppfattningen – kanske är det skuldkänslor, jag vet inte – att jag vill bära din kista. Jag har tänkt så mycket på det och vet att det kommer bli en mentalt sett oerhört påfrestande uppgift för mig, men detta blir det sista jag kommer att kunna göra för dig och jag har helt låst mig på tanken att om jag inte gör det så kommer jag ångra det resten av mitt liv. Jag har sagt det både till pappa och prästen att jag är intresserad, men att jag inte helt bestämt mig. Det känns som att
pappa helst inte vill att jag gör det, men det kanske är bara något som jag tolkar snett.

Vidare berättade pappa att obduktionen blivit klar. Din läkarkollega Georg hade hjälpt att “översätta” protokollet så att vi förstod. Georg hade tagit fram ett post it-block, ryckt loss 5-6 ihopsittande papper och sen rullat ihop dessa för att symbolisera aortan. Han berättade att aortans vägg består av flera lager, och det som hände dig var att det uppstått en spricka/öppning i det innersta lagret. Blod kunde då rinna ner till hjärtsäcken – som normalt sett ska vara helt tom – och fylla denna
så att hjärtat “kvävs”. Vidare berättade han att när detta väl händer så tar det max två minuter innan det är över. Därför var det en lättnad för både pappa och Robert att veta att de inte gjort något fel när de försökte rädda dig, det var helt enkelt utom kontroll. Även om du legat på operationsbordet när det hände så hade det inte funnits någon chans.

Min gissning, eller iallafall förhoppning, över händelsen är att du kände troligtvis när själva rupturen uppstod, du kastade krattan på marken och begav dig till bänken för att sätta dig ner, och somnade sen in utan att känna någon smärta. Du satt på din favoritbänk och fick se solnedgången. Om man ser det från ett annat håll så föredrar jag att det blev som det blev, istället för att du skulle lida en lång tid för att sedan ändå somna in. Vi får aldrig reda på det, men förhoppningsvis kände du
ingen smärta. Jag hoppas det var så.

Georg berättade sen att det du råkade ut för verkar vara ett arvsanlag från din släkt. Din pappa dog av inre blödningar efter att aorta sprack och läckt rakt ut i buken. Din kusin dog för något år sen av något liknande, och din mamma dog av högt blodtryck / hjärnbråck. Vet inte vem av dina föräldrar som bar på defekten, men troligen var det din pappa eftersom din kusin hade liknande åkomma.

Att defekten blivit påtaglig två generationer ner gör att jag gått i tankebanorna att vi tre söner ligger risigt till. Det behöver ju inte vara så, men jag kan inte undgå att tänka så. Georg har iallafall erbjudit sig att låta oss genomgå provtagning en gång per år. Han sa att det är tre faktorer man kan påverka eller hålla koll på: rökning, blodfetter och en till (minns inte vilken). Vi ska därför åka in till honom på någon torsdag i framtiden, eftersom han är patientfri denna dag. Behöver inte
boka tid eller något alls, bara gå in till honom.

Det känns skönt att ha detta stöd från din läkarmottagning, som du jobbat nästan 40 år på. Georg har även sagt att “Vi har inte drivit den här mottagningen, det är Agnetha som gjort det”. Du har jobbat och slitit hela ditt liv och såg fram emot att få pensionera dig om några år, så det gör mig därför väldigt ont att du inte fick chansen att kunna dra dig tillbaka. Ju mer jag tänker på hur mycket du slitit desto mer ledsen blir jag. Du fick heller inte uppleva några barnbarn eller bröllop, men du
fick iallafall somna in med vetskapen om att Simon och Rebecka gifter sig nu i sommar.

Denna vecka har varit väldigt svår. Jag sa till Malin redan i söndags när pappa och de andra åkte hem att jag kommer ha en emotionell berg och dal-bana. När du gick bort var jag högt uppe bland molnen i och med Yamatos föreställning, och jag föll stenhårt ner till marken direkt efteråt när pappa ringde. Nu på lördag är det GIK:s årsfest och jag vet att jag även där kommer vara högt uppe bland molnen, men eftersom din begravning är på tisdag den 21:a så kommer jag att ramla ner stenhårt även
denna gång.

De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Har lagt mig vid 22-tiden som vanligt men fått en så hård mental krasch att jag varit tvungen att gå upp ur sängen för att inte väcka Malin. Är inne på min tredje kraschade natt och jag misstänker att jag kommer vara sån här ända fram till på tisdag.

Jag har tänkt mycket på begravningen, och det är nog främst det som fått mig helt ur spel. Tänker hela tiden på att bära din kista. Jag vet inte om jag klarar det, men tanken har fixerat sig så enormt att jag inte kan ignorera den. Det känns som att jag i framtiden kommer att straffa mig själv stenhårt om jag inte bär den, men samtidigt så försöker jag även att tänka rationellt – vad skulle hända om jag skulle få en mental kollaps när jag bär den, och exempelvis tappa dig?

Det är fortfarande fyra dagar kvar, men jag kommer antagligen tänka på detta oavbrutet. Jag försöker hela tiden vara stark för din skull, men trots det pappa berättade när han var här så känns det ändå som att jag aldrig gjort något för dig. Aldrig någonsin. På dina födelsedagar de senaste 10 åren köpte jag samma saker hela tiden; trisslotter och liknande. Hur tank- och meningslöst som helst. Under var och en av mina födelsedagar de senaste 10 åren har du alltid kommit med något nytt. Även om
det bara handlat om en blomma så har du ändå kryddat den med något extra. Som med den jag fick i fjol eller förrfjol; en grönskande växt med ett porslinsfår instoppat bland bladen. Hur originellt som helst, något sådant lyckades jag aldrig att åstadkomma för dig.

Jag tror att jag är helt begravd i skuldkänslor över allt jag aldrig gjorde för dig, men det är något jag måste leva med. Jag vet dessutom att du aldrig kommer att få läsa detta brev, men jag ville ändå skriva det till dig. På något sätt hoppas jag kanske att du befinner dig i rummet just nu och läser det över min axel, även om jag vet att det inte är möjligt. Nyss lät det precis som att någon öppnade och stängde en dörr. Var det du?

Det tomrum du lämnat efter dig är så otroligt stort att det fortfarande är svårt att greppa det och ännu svårare att beskriva det, men dagarna går och det går lite bättre att ta sig fram. Detta med hjälp av tanken att du somnade in i frid och helt utan smärta.

Jag saknar dig.