(TL;DR: tillverka inte sprängämnen, det är en Dålig Idé)

Idag, ikväll klockan 21:28, är det 25 år sedan jag var med i en explosionsolycka där ena handen blev söndersprängd. Många tidningar (GP, Expressen, Aftonbladet, Borås Tidning, Nya Lidköpings-tidningen, SKLT, m.fl) har intervjuat mig om händelsen, och TV4 gjorde ett reportage[1] på 90-talet. Via intervjuer kan man få ett hum om vad som hände. Detta eftersom journalistik går ut på att plocka godbitarna, höjdpunkterna, från en berättelse och sen sammanfatta dessa på ett koncist sätt. Jag var även ute på skolor – högstadier och gymnasier – och föreläste om händelsen. Även där var det höjdpunkterna som stod för informationen, för ingen orkar lyssna på någon som babblar i fem timmar om något som inte berör dem.

Kort sagt: Ingen har någonsin fått Hela Historien, från början till slut, därför att jag själv aldrig lyckats ta mig tid att skriva ner det i ord. Tanken har under många år varit att ge ut en bok om det här, men det blev aldrig av. Efter 25 år anser jag dock tiden vara inne för att återge den kompletta berättelsen genom att ta med allt hände innan, under och efter händelsen.

Det är denna berättelse, som ingen annan tidigare har fått ta del av, jag nu har skrivit ner. Det är utelutande för min egen skull som jag författar detta, för att aldrig glömma. Många ärr och många läkta sår revs upp i takt med att berättelsen tog form. Vän av ordning undrar då säkert varför jag väljer att göra det om det nu är så smärtsamt, och svaret är att det har inget med sadism att göra utan det har med att händelsen har sedan dag 1 blivit en del av min egen identitet. Jag är den jag är idag tack vare – inte på grund av – olyckan.

1996 (aug/sep)

Jag slutade gymnasiet, naturvetenskaplig linje, under vårterminen detta år med 3.4 i medelbetyg. Favoritämnet i både högstadiet och gymnasiet var kemi och i augusti begav jag mig till Linköping för att på universitetet. Det naturliga hade varit att läsa kemi, men det jag innerst inne egentligen hade velat läsa var Datavetenskap som jag sökte på en handfull högskolor runt om i landet. Betygen var dock för låga så jag kom in på mitt sjätte alternativ, som råkade på Matematikerprogrammet 160p (4 år) i Linköping.

Studentbostäderna tog slut på en dag utan att jag fick någon, men med lite hjälp från andra organisationer fick jag tag på femrumslägenhet mitt i Linköping. Där bodde jag tillsammans med tre andra studentnollor: S, P och L. Jag, med mina 19 år, var yngst i kollektivet och jag var den enda som inte hade erfarenhet av att bo i en större stad. Emtunga, där jag växte upp, bleknar lite med sina 320 invånare jämfört med Linköpings på den tiden 95000 invånare.

Nollningen på universitetet pågick i ungefär två veckor och det var en helt fantastisk upplevelse. Det var ingen nollning av den förnedrande typen, som jag var livrädd för att den skulle vara, utan det var ett perfekt sätt att introducera den här ensamvargen för socialisering med andra studenter. L och P hade nollningen under samma tid så vi satt ibland hemma och räknade proppen (“propedeutisk kurs i matematik”) tillsammans.

En grov miss jag gjorde i början av skolgången var att inte inse att nollningen, med sitt ganska slappa schema, bara var två veckor lång. Av någon anledning var jag inställd på fyra, vilket gjorde att jag tappade en del på föreläsningarna i de två första kurserna (Algebra samt Analys). När jag skrev noll poäng på båda dessa tentor fem veckor senare så var det – milt sagt – ett ganska hårt uppvaknande, signerat verkligheten. På de två följande kurserna, Analys samt Programmering, blev även dessa tentor underkända även om de inte var nollpoängare. Programmering, som jag sysslat med på fritiden sen kanske 10 år tillbaka, borde jag inte ha bommat på. Här började det därför växa fram ett ganska stort tvivel på mig själv; är jag dum i huvudet, eller vad är anledningen till att jag inte får annat än underkänt på tentorna?

1996 (okt/nov)

Tentorna fortsatte med samma utgång; underkänt. Självförtroendet var åt helvete. Jag fortsatte att försöka, men insåg att jag behövde någon sorts distraktion från saker och ting. Eftersom detta var tiden innan Internet blev mainstream för oss vanliga började jag brevväxla med ett par gamla klasskamrater från gymnasiet, några lärare från gymnasiet, samt bekanta från hemtrakterna.

En av de bekanta, Daniel, skrev vid ett tillfälle att han nyligen hade fått lära sig hur man tillverkar ett specifikt sprängämne. “Smäller utav helvete”, hette det. Coolt, tyckte jag. Fyrverkerier som får marken att skaka är något jag alltid gillat. Thunderking är en av mina absoluta favoriter. Inför nyår något år tidigare köpte jag runt 30 såna ojäser. Kinaskott och allt vad de nu hette var för mesiga, tyckte jag, medan Thunderking verkligen fick adrenalinet att flöda.

Trots brevväxlingar kände jag mig ändå väldigt låg och inproduktiv när det gällde studierna. Åkte därför hem till Emtunga vid något tillfälle med förhoppningen att på något sätt komma på rätsida med saker och ting igen, för jag hade kanske bara hamnat lite snett för stunden.

På en av kvällarna hemma i Emtunga träffade jag Daniel, som var full av iver för att visa det nya sprängämnet. I en liten filmburk fanns det vita sprängämnet. Det hade en lukt som är extremt distinkt och min nyfikenhet var redan på helspänn. “När man tillverkar det här behöver man torka det innan det går att använda. Lägg det på typ tidningspapper nåt dygn och sen i en burk”, hette det.

Tidningspappret som använts för torkning hade han med sig. Det gick att se mängder med massa små vita korn som hade fastnat i pappret. Kornen gick lätt att missta för vanligt koksalt om man bara tittar på dem. Daniel lade tidningspappret på marken med de vita kornen synliga.

“Kolla nu”, sa han med ett flin, och tände sen en tändsticka som kastades på pappret.

Den kemiska reaktionen som uppstod när tändstickan kom i kontakt med de vita kornen fick mig helt blixtförälskad. Under bråkdelen av en sekund uppstod en eldboll med tillhörande vrål, enbart för att bråkdelen av en sekund senare upphöra i tomma intet. Hastigheten på den reaktionen var något jag aldrig sett tidigare. Svartkrut, som finns i fyrverkerier, bleknar i jämförelse.

“Ok, jag är såld. Kan vi testa burken också?”, sa jag. Daniel nickade och vi, tillsammans med två andra personer, begav oss till banvallen där den tidigare järnvägen togs ur bruk 10 år tidigare. Mitt på banvallen, mellan Emtunga och den stora skogen, stannade vi. Jag minns inte om vi själva tog med eller om vi hittade det på plats, men Daniel lade filmburken under ett bildäck och monterade sen 15 cm tjärstubin i burken. “Tjärstubin är bra som fan”, hette det, “för det blir inga gnistror och den kan brinna under vatten”.

Daniel spände ögonen oss tre andra och sade “Spring” med gravallvarlig röst innan han tände på tjärstubinen. Stubinen började fräsa och spruta ut en hel del rök, och vi fyra lade benen på ryggen tills vi befann oss på behörigt avstånd. Full av iver inför det okända stod jag där och väntade. Allt jag visste var att det skulle komma en detonation, men om det skulle bli eldbollar som flög runt hade jag ingen aning om.

Inget hände på en lång stund, och vi andra rådfrågade Daniel om vi skulle gå fram och kolla vad som hänt. “Nej för helvete” blev svaret, och innan han hann fortsätta meningen kom detonationen.

Tryckvågen fick min kropp att hoppa över några hjärtslag. Knallen var så ofattbart stark att den inte kan beskrivas i ord, men om man bränner av 4-5 st Thunderking samtidigt så är man nog ganska nära. Själva sprängkraften var heller inte av denna värld, för bildäcket hade i princip sagt “fuck off” och sen försvunnit nånstans. Likt en tonåring som nyss träffat sin största idol stod jag bara där och nästan grät av glädje, innan jag yttrade något som skulle komma att förändra hela mitt liv för all framtid:

• Du måste lära mig att tillverka det här.

1996 (nov)

Tillbaka i Linköping flöt studentlivet på. Nya kurser att läsa. Mördande svåra och obotligt tråkiga. Så tråkiga att jag inte ens minns namnet på dem. Nya försök gjordes, för även om kurserna var tråkiga hade jag ändå en vägran att ge upp. Resultaten på tentorna var dock samma som tidigare: underkänt, underkänt och underkänt. Varför inte bara avbryta allt och göra något jag är bra på, för att på något sätt komma nånvart i livet? Men så var det ju den där lilla detaljen, “det jag är bra på”. Jag är inte bra på ett jota, mer än att intala mig själv att jag är kass jämfört med alla andra genier som pluggar. Självplågeriet hade därmed nåt nya nivåer, och nånting måste göras för att komma ur det djävla ekorrhjulet.

Jag tog fram lappen jag fick av Daniel. “Recept”, stod det överst, följt av namnen på tre kemikalier – utan åldersgränser – som kan köpas i vanliga färgaffärer och tillvägagångssätt för att tillverka pulvret. Allt detta tillsammans med en varning som löd i stil med “köp inte ingredienserna på samma ställe, du kan bli anmäld”. Anmäld för vad? Daniel var experten så jag ifrågasatte inte varningen.

Hjärnan gick på högvarv och fick en idé: det här blir perfekt till nyår. Slippa köpa Thunderking, enklare att göra eget. Fylla en PET-flaska med pulver, ställa mitt i ödemarken och tända på stubinen när alla andra kör med sina raketer. Vilken grej det kommer bli.

Låt se, färghandlare. Det fanns ganska många i stan. Två låg ett kvarter bort, och en tredje borta vid centralstationen. Jag promenerade iväg till den första butiken. Gick in och låtsades vara intresserad av staflier och akvarellfärger medan jag systematiskt sökte efter de tre kemikalierna. Hittade inte en enda, så jag frågade en kvinna som jobbade där om de hade kemikalie A och B hemma. Man fick ju inte köpa alla tre så jag uteslöt den tredje i frågan.

– Nja. Om du blandar de där två kan det bli ganska farligt.

Helvete, hon visste exakt vad jag var ute efter. Fattar hon galoppen är jag körd, tänkte jag när jag kom ihåg den handskrivna varningen på lappen. Kvicktänkt likt en sork som ramlat ner i ett pytonbo drämde jag till med ett svar levererat med en stor dos självsäkerhet:

– Jag vet precis vad du syftar på, men ändamålet här är något helt annat. Brorsan bad mig lösa upp plastfärg med dem och han sa att det är vilket som av A och B vi använder.

Faran avvärjd. Kvinnan visade mig var kemikalie A fanns och jag plockade med mig en enlitersflaska och gick till kassan för att betala. Därefter besökte jag butik två för att köpa B, och slutligen butik tre för att köpa C. Ingen av de två sista butikerna höjde ens ett ögonbryn, antagligen tack vare att jag bara nämnde en av de tre.

Utöver kemikalierna behövde jag kaffefilter. Inte engångsvarianten av papper, utan flergångsvarianten av plast. Hemköp blev därför nästa stopp. Därefter behövde jag någon sorts behållare. Filmburkar, som Daniel använde, var en bra idé så jag gick till en fotobutik som låg vid ett av torgen för att höra om de hade gamla burkar jag kunde få.

• Hur många vill du ha?, sa kvinnan bakom disken.
• Ptja. Alla?
• Vi har tre sopsäckar fulla med filmburkar. Vad ska du med så många till?
• Jag och några andra nollor ska leka lite på universitetet. Tio burkar blir bra, tack.

Filmburkarna kostade mig inte en spänn och med dessa hade jag nu allt som behövdes. Gick tillbaka till lägenheten och gömde undan mina inköp så att inte någon av rumskamraterna skulle se något. Ingen var hemma så jag blev sugen på att göra en liten sats bara för att testa. Mitt rum hade en balkong med staket som insynsskydd, vilket var en stor fördel. Dels kunde eventuella lukter vädras direkt och dels kunde ingen se vad jag gjorde.

I en glasburk hällde jag ungefär 1 dl av vardera kemikalie A och B (reagenter), samt en skvätt av C (katalysator). Direkt såg jag en vit fällning framträda i den annars genomskinliga vätskan, och inte långt därefter blev jag varse om nånting Daniel varnade mig för men som jag glömde bort: använd inte glasburkar. Detta för att den kemiska reaktionen alstrar värme, så min glasburk sprack och på balkonggolvet rann det ut kemikalier som letade sig ut till kanten för att där kunna rinna ner till hörnbutiken som ligger precis under.

Satans. Djävla. Helvete.

Turbofart in i lägenheten för att leta upp gamla dagstidningar. Fick med mig en bunt och rusade tillbaka till balkongen för att lägga dem på den utspillda vätskan, som lyckligtvis inte hade hunnit nå kanten. Dagstidningarna sög upp alltihop och faran var avblåst. Secken jävla gresatur jag hade där. Eller ja, det var ingen fara för min del men om en person på väg in eller ut ur butiken hade fått det på sig så hade det slutat illa, för kemikalie B och C är frätande som fan.

När jag hade städat upp glaset från olyckan gjorde jag ett nytt försök med att blanda. Denna gång använde jag ett tomt glasspaket, BigPack, som behållare och då gick det mycket bättre. Plastkanterna blev varma, men inget sprack, smälte eller gick sönder och det var det viktiga.

Efter ungefär en halvtimma såg reaktionen ut att ha avstannat och då var det dags för nästa fas; A och B hade bildat ett helt nytt ämne, men katalysatorn C fanns fortfarande kvar och den måste bort. Enter kaffefilter. I med hela glasspaketets innehåll i filtret och spola länge med kallvatten i köket. Spola hellre för mycket än för lite, för varenda droppe av C måste bort. Därefter läggs hela den våta, vita geggklumpen på en eller två dagstidningar och får torka i lugn och ro i ett dygn. Absolut inte i närheten av värmekällor.

Någon dag eller två senare tittade jag till min första sats och det såg ut att vara snustorrt. Det luktade precis som det Daniel visade hemma i Emtunga, så det är förhoppningsvis samma sak jag lyckats få fram. Det finns bara ett sätt att veta, och det är genom att testa.

Jag packade därför en filmburk ganska hårt och gjorde ett litet snitt i locket och satte en bit tejp över snittet så att inget skulle komma ut. Traskade sen till Hemköp för att köpa tomtebloss. Eller fattigmansstubin, som jag kallade det. Klippte då av den fria metalldelen på blosset och inväntade sen natten.

Runt klockan 2 på morgonen var det helt öde i stan. Dessutom var det väldigt mörkt ute, trots alla gatlampor. Perfekt för en testrunda. Jag tog med filmburken och det preppade tomteblosset ut på en promenad. Gick förbi kyrkan och igenom ett bostadsområde som jag aldrig varit i tidigare.

Efter det sista huset låg någon sorts park, och där beslutade jag för att testa så jag ställde ner filmburken och körde in tomteblosset genom tejpen och in i det lilla snittet i locket. Därefter dubbelkollade jag att ingen fanns i närheten innan jag tände på, och sen lade jag benen på ryggen som om jag vore jagad av rabiessmittade kanadagäss. Jag sprang ända tills jag ansåg mig vara på säkert avstånd och ändrade då hastigheten till “lugn promenad”. Hela tiden med ryggen mot parken, när plötsligt detonationen kom. Och vilken detonation sen… Jävlar.

Efteråt lät det som att rutorna på några av husen började vibrera, och det fick mig att börja sicksacka mellan husen. Detta utifall någon hade sett och börjat förfölja mig. Jag började gå-springa för att ta mig hem till lägenheten så snabbt som möjligt, och först när jag vred om låset i dörren kunde jag känna en lättnad. Här slog det mig också att det är en sak att syssla med sånt här hemma i Emtunga, som ligger helt ute på vischan, jämfört med att befinna sig mitt i en storstad där det finns så mycket fler faktorer – som människor, hundrar, katter, etc – att ta med i beräkningarna. Nästkommande tester gjorde jag därför ute i Valla, där universitetet låg. Långt bort från bostadshus och gott om öppna ytor.

---

Under andra halvan av november månad och första halvan av december månad gjorde jag fler besök till de tre färghandlarna samt fotobutiken för att skaffa mer råvaror allt eftersom de tog slut för mig. En filmburk rymmer cirka 20 gram av sprängämnet, och totalt tillverkade jag bortåt 1 kg. Allt packades ner i filmburkar och förvarades öppet på samma plats hemma i lägenheten. Såhär i efterhand vågar jag nästan inte tänka på vad som hade hänt om hela mitt lager hade detonerat. Lägenheten hade med troligtvis blivit totalskrot, och jag och L – som hade våra rum precis i anslutning med lagret – hade med stor sannolikhet blivit berövade livet. Någon detonation inomhus hände aldrig, utan det var enbart under mina kontrollerade testkörningar ute på öppna ytor i stan på nätterna som det skedde.

1996-12-18

Onsdag den 18e december 1996 packade jag mina väskor för att åka tåg hem till Emtunga och stanna där över julen. Med mig hade jag mina 50 filmburkar fyllda med sprängämnet, och i packningen låg även 10 meter tjärstubin som jag köpt från Smålands Krutbruk för dyra pengar. Stubinen skulle jag använda istället för tomtebloss, för att slippa riskerna med gnistorna som blossen sprakar ur sig vid antändning.

Tågstationen låg inte jättelångt bort från lägenheten, men jag valde av olika anledningar ändå att ringa en taxi. Detta främst av en sorts falsk invaggning i säkerhet genom att ha sprängämnet i bagaget på bilen och mig själv i framsätet bredvid chauffören. En sorts självbevarelsedrift, ifall det skulle bli en detonation av en skumpig resväg. Ämnet är /sjukt/ instabilt, och jag tog hellre det säkra före det osäkra i detta fall. Ironin i paradoxen är total, men det vägrade jag inse då.

Jag klev på mitt tåg och ställde min Sportjohan-väska på en av hyllorna som fanns vid en av vagnövergångarna. Min sittplats låg mycket långt bort från hyllorna, i en annan vagn. Även detta var noga uträknat, mätt med mina då egoistiska mått. Ifall nånting skulle hända skulle jag förhoppningsvis bli utan skador, och ingen skulle kunna spåra den isåfall ofrivilliga detonationen till mig.

Såhär 25 år senare inser jag hur stora skygglappar mitt då 19-åriga jag hade. Kånkade omkring med ett sprängämne som skulle kunna orsaka total förödelse om något gick snett där på tåget, men allt 19-åringen hade i åtanke var hur djäkla roligt det skulle bli på nyår. Polarna skulle bli impade. Såna där olyckor man läser om i tidningarna händer i Stockholm och Göteborg, i storstäder. Inte i lilla Emtunga. Det händer inte mig. Vad kan gå fel, liksom? Jag hade stenkoll på alla detaljer i tillverkningsprocessen.

Det enda jag inte hade koll på var vibrationer från fordon. Tre fordon – taxi, tåg, bil – behövde jag åka för att ta mig från Linköping till Emtunga. I varje fordon knöt sig magen av rädsla, som om Mike Tyson hade drämt in sin näve. Rädsla för att fanskapet skulle detonera. Rädsla för att någon annan skulle bli skadad. Rädsla för att bli av med sprängämnet, så mycket tid jag lagt ner på det. Allt för att få en rolig nyår.

Tåget anlände runt 19-tiden till Falköping och pappa mötte upp mig på stationen. Vi åkte bil hem de sista 3 milen till Emtunga och jag berättade hur det gick i skolan. Det var tufft, jättesvårt, och tentorna har inte gått så bra. Vet inte riktigt vad jag gör fel när jag pluggar. Jag kastar ut några tankar om att det kanske är bättre att jag hoppar av och gör något annat. Där kom då ett av hans många visdomsord: “Det är enkelt att ge upp”. Ja, det är det. Det är enkelt att ge upp. Enkelt att bara lägga sig ner för att dö, att inte orka ta fighten. Konversationen i bilen gjorde att jag kunde slappna av en del, men inte fullt ut. Tankarna på Sportjohan i bagaget fanns där nästan hela tiden.

Det första jag gjorde i Emtunga var att ta ut mitt bagage ur bilen och ställa in i mitt rum inne i huset. Därefter plockade jag ut den stora plastlådan som innehöll alla filmburkar, gick med den till trädgården och grävde ner den i en stor snödriva. Genom att göra det säkrade jag den för eventuella värmekällor som skulle kunna orsaka en ofrivillig detonation. Därefter gick jag tillbaka in för att umgås med resten av familjen, och varva ner efter en ganska lång och stressig hemresa.

1996-12-19

Två testrundor gjordes på kvällen. Burkar släpptes ner inuti två vägskyltar – alltså själva stolpen, som är ihålig – inne i Emtunga. Den ena burken detonerade inte alls, oklart varför, medan den andra gjorde det. Resultatet var helt förbluffande: ett gigantiskt hål mitt i stolpen, där det tjocka stålet hade fläkts rakt ut som om det vore papper.

Först här insåg jag vilken överhelvetisk kraft sprängämnet besitter.

1996-12-20, Dagen D

Umgicks med familjen fram tills det började mörkna. Någon gång innan dess kom jag, Daniel, Patrik och min bror Simon överens om att ikväll går vi ut och testar lite. Klockan 21:02 åt jag en näve jordnötter i hemmet, innan jag gick ut till trädgården för att gräva fram fyra filmburkar från gömman i snödrivan. Jag tog även med fyra tomtebloss, tjärstubinen valde jag att spara till nyår.

De fyra grabbarna träffades vid gamla Tvättman i Emtunga. Där var det väldigt dålig belysning, vilket var till vår fördel. Planen var att bränna av fyra filmburkar här och sen åka in till Lagerhuset i Vara för att testa hur det blir med en detonation mellan silosarna. Står man där och ropar högt blir det ett väldigt högt eko som svar, och tankegången var att om en bränner av en smällare där kommer det nog att låta Jävligt Högt.

Burk 1 togs fram ur fickan. Tomteblosset kördes ner genom tejpen i det preppade locket. Vi letade fram en stor snödriva nära åkern för att se hur mycket snö filmburken klarar av att lyfta. Blosset tändes och vi fyra tog skydd längre bort. Eftersom burken grävdes ner i snö blev knallen inte fullt så ljudlig, men tryckvågen var inga som helst problem att känna. Snön lyfte sig rejält och kvar blev det en enorm krafter efter detonationen. Förtjusningen var enorm.

Burk 2 togs fram och armerades på samma sätt. Den ställdes mitt på bar mark bakom industribyggnaden, med en vidöppen åker som enda åskådare, och blosset tändes på medan vi sprang iväg och gömde oss runt hörnet. Knallen fick rutorna att skaka och snön som hade lagt sig på det håliga staketet flög bort som om det vore damm.

Burk 3 preppades. En av oss hittade en cylinder gjord av tegel. Det såg ut att vara till någon sorts avrinning uppe på tak eller motsvarande. Hålet rakt igenom hela tegelcylindern var tillräckligt stort att med marginal rymma en filmburk. Perfekt ställe att gömma burk 3 i, med andra ord. Jag ställde ner cylindern i en snödriva medan de andra tre redan gått iväg en bit. Av någon anledning tittade jag på klockan precis här – 21:28. Cylindern var för djup för att jag skulle kunna tända blosset om jag ställde i burken först. Jag gjorde därför som så att jag höll lätt i burken med alla fingrar utom lillfingret, tände på blosset och sänkte sen handen ner mot cylindern för att släppa burken i hålet.

BOOM

Detonationen hördes av alla i hela samhället. Detonationen hördes av alla. Utom jag, för bägge mina trumhinnor var totalskrot. Jag upplevde ett mycket högt pipande i båda öron och det var detta pipande som fick mig att inse att något hade gått fel.

Jag tittade ner mot handen som bara sekunden tidigare höll stadigt i en filmburk, enbart för att se en röd sörja. I panik och med hjälp av hela hela kroppens styrka släppte jag ut ett primalskrik av sällan skådat slag. Som av ren instinkt körde jag ner hela handen i en snödriva, för att “kyla ner den” tror jag min hjärna kallade det.

Medan jag stod där halvt stendöv och med handen nerkörd i snön såg jag de tre andra rusa iväg till det närmast tända huset. Jag följde efter dem så snabbt jag kunde och utan att titta på handen. För det här är ju bara en mardröm som jag kommer vakna upp ur senare, men just nu är allt så verkligt det kan bli och eftersom blod är skitläskigt att se på valde jag helt enkelt bort att titta. Imorgon är allt bra igen.

Jag minns inte om dörren var öppen när jag kom fram eller om de fortfarande väntade på att någon skulle öppna, men det jag minns är att jag kastade mig ner på hallgolvet, vrålandes som om jag hade betalt för det.

Exakt händelseförlopp, tidsåtgång och i vilken ordning allt skedde när jag låg på golvet är en smula suddigt. Av de fragment jag minns är att husägarna meddelade mig att ambulans är på väg, några barn stod i en dörröppning och såg helt förskräckta ut, någon lade en handduk över den blodiga sörjan, samt att Patriks pappa – Stefan – vid ett tillfälle dök upp och satte sig bredvid mig och tog över hela situationen.

Två poliser – en man och en kvinna – dök upp vid ett tillfälle. Jag såg dem stå i dörren och mitt i allt kaos insåg jag att jag har ju den fjärde burken kvar i fickan. Någon person sträckte ner sin hand i min vänstra ficka för att med enorm försiktighet fiska upp burk 4, som hen sen gav till poliserna, som var livrädda då de inte visste vad de hade att göra med.

Ambulansen kom och körde iväg mig till akutintaget vid Lidköpings lasarett. Väl på intaget mötte jag även mina föräldrar. Jag var vid detta tillfälle jävligt väck i huvudet. Dels på grund av chock, och gissningsvis hade de gett mig lite fredagsmys inne i ambulansen för att jag skulle slappna av. Jag minns inte att jag själv pratade med någon inne på akuten, men jag minns tydligt när pappa frågade akutläkaren hur läget är. Jag minns läkarens svar helt ordagrant: “Billigt sagt ser det rent fördjävligt ut”.

Lidköping kunde inte göra något mer än att packa in blodsörjan i bandage och skicka mig vidare till Sahlgrenska i Göteborg. Mamma följde med i den ambulansen. Pappa berättade vid ett senare tillfälle att han, efter att jag åkt iväg, frågat samma läkare och bett om ett ärligt svar hur hans uppfattning om eventuell prognosen är, varpå läkaren hade sagt att han inte trodde att någonting skulle gå att rädda.

I ambulansen till Göteborg satt mamma i framsätet och tittade ibland till mig via en lucka. Jag kände mig lugn och pratade mycket med den ambulanspersonal som satt bredvid britsen och mekade och hade sig. Vi pratade hela vägen till Göteborg. Jag minns inte om vad, men jag minns att jag vid ett tillfälle reagerade på att vi inte körde med blåljus. “Ditt tillstånd är inte livshotande”, hette det.

Framme på Sahlgrenska rullades jag in på akuten. Ambulanspersonalen önskade mig lycka till och åkte vidare. Tas in till ett rum för undersökning, med mamma – undersköterska till yrket – närvarande. Jag bad henne att inte titta på handen medan de undersökte. Vet idag inte varför jag bad henne om det, men jag tror att jag skämdes ganska mycket i det läget. Att ha gjort nåt såhär överjävligt korkat som att tillverka ett sprängämne utan att egentligen ha en blekaste jävla aning om vad jag sysslade med, och sen råka ut för detta och nu behöva ligga på en brits på Sahlgrenska så att medicinska genier kan ta reda på vafan det är som har hänt. Allt detta inför min mamma. Jo, jag skämdes. Det var skam som fick mig att be henne inte titta, och hon respekterade min önskan. Hon tittade inte, för vi tittade på varandra hela tiden medan läkaren pratade obegripliska med sköterskan.

Skammen var min egen. Det var jag själv som skambelade mig själv. Skam är för mig en mycket starkt negativ känsla. Skambeläggning från andra är förödande för mig som person. Mamma och pappa lade aldrig skam på mig för det jag gjorde. Inte mina bröder heller. Faktum är att ingen annan människa lade skam på mig för detta, och det är något jag är oändligt tacksam för. Det är en av anledningarna till att jag kunde ta mig igenom allting. Hade jag vid något tillfälle blivit skamfilad hade jag inte klarat det.

Detta står – ord för ord – i journalen, daterad 1996-12-21 klockan 01:02, efter första undersökningen på Sahlgrenska:

Djup laserationsskada i vola distalt om carpal lig, sprängt bort fingerpulpan i tummen, dig II och III i pip-led, dig IV dp-led och har även en djup skada i lillfingret mellan falangsnivå. Cirkulerad i fingrarna. Tveksam cirkulation distalt i fingertoppen. Välfyllda radialis- och ulnaris-pulsationer. Dorsalsidan intakt. God sens på dorsalsidan. Tveksam sens dig II, III och IV. Tveksam sens lillfingret men uppger att han har sens på ulnarsidan. Rejäl blödning i vola. Inga synliga brännskador. Går via rtg direkt till operation.

In till röntgen för att fota hela bandagepaketet, och här kände jag – av okänd anledning – smärta för första gången. Det gjorde riktigt ont när de lade handen på bordet. Klockan var skitmycket och jag var trött utav bara fan medan de rullade vidare mig till operationssalen. Jag hade aldrig opererats tidigare och hade en konstig känsla av att vara förväntansfull inför narkos.

Inne i salen, dit mamma inte fick komma, tyckte en person att “Du kommer att vara lokalbedövad medan vi opererar”. Öh, va? Om du på riktigt tror att jag tänker vara vaken när det flyger runt köttslamsor medan de karvar och har sig i mig så borde du allvarligt överväga att byta jobb. Sa jag inte, men tänkte. Istället sa jag att jag är så kopiöst trött i huvudet och jag vill inget annat än sova just nu. Då gick de med på att ge mig narkos.

Kruxet var bara att jag inte var fastande, de där jävla jordnötterna jag åt vid 21-tiden finns ju kvar i systemet. En sköterska satte en slang i näsan. Jag fattade inte varför. “Det går lättare om du sväljer”, sa hon, vilket jag gjorde, vilket fick henne att köra ner nio mil – minst – slang ner i magen för att tömma den på innehåll. Dammsuga ut allt, alltså. Jag var inte alls beredd på det där, och det där var bland det vidrigaste jag någonsin blivit utsatt för.

Dammsugningen fick mig att börja illgråta mitt på operationsbordet, för den triggade en känsla av total uppgivenhet. Där låg jag, en slutkörd och helt vettskrämd 19-åring, med tårarna forsandes ut i ett rum fullt av vuxna människor och inte en enda av dem kunde hålla mig i handen och försäkra mig om att allt kommer att bli bra. Inte en enda av dem. Istället var det massor med ögon som bara tittade på mig som om jag vore spetälsk, samtidigt som de ryckte i sladdar och hade sig. Inte ett skit hörde jag heller, då trumhinnorna var bortsprängda till månen, så en djup känsla av att vara övergiven överföll mig. Jag bad om att bli sövd så jag kunde slippa den här mardrömmen. En sorts gasmask sattes över munnen, och sen blev det ridå. Det sista jag minns klockan på väggen, som visade 03:20.

1996-12-21

Jag vaknade halvgroggy och letade efter en klocka, som visade 12:00. Kände sen att en person körde ner en hand i mina boxershorts. Hallå? Vafan? “Jag kollar bara om du är kissnödig”, sa kvinnan med sin ultraljudsmaskingrej. “Är det inte enklare att bara fråga?”, undrade jag, och “Vad skulle du tycka om jag drog ner dina trosor för att kolla om du behöver gå på toa?”. Kvinnan gick därifrån utan att säga ett ord.

Ok, jag är vaken, och tydligen är jag jävligt aggressiv. Nånting har hänt. Jag ser mig om i rummet och hittar massa slangar och sladdar. Hela vänster arm ligger i någon sorts hänganordning. Gips från fingerspetsarna ner till armbågen. Knackar försiktigt; stenhårt. Vickar försiktigt på alla fem fingrar och drar sen en djup suck av lättnad när jag känner dem allihop. De lyckades sy ihop rubbet.

Blir ivägrullad in till avdelning 26. Ett rum med tre pensionärer och jag. Minns inte mycket av dessa herrar mer än ett fragment av deras samtal: “Jag kante se’de men ja har ÄVROSPÅRT hemma”, och vid ett tillfälle skulle en av dem tipsa mig om ett vin med följande signalement: “Billigt, italienskt, vitt, mousserande vin”. Jag har än idag inte lyckats komma på vilket vin det pratades om, eller ens i vilken kontext.

Pensionären mitt emot åkte ut och in kommer en 40-plussare. Grovt vältränad yrkesmilitär, rakat huvud och många tatueringar. Det yttre till trots så var han oerhört trevlig att ha i rummet. Hans fru/sambo kom förbi vid ett tillfälle. Han låg i sängen, macho rakt igenom från ansiktsuttryck till pose, kvinnan satt och suckade flera gånger med hakan i ena handen. Jag lyckades inte lista ut varför, så jag frågade rakt ut vad som hänt. “Jag drack några öl och höll på att hugga ved när jag insåg hur jävla fula mina fingrar är, så jag tog yxan och högg av allt utom tummen”. Hela min kropp skrek “Vafan?!” inombords, men det jag fick fram var “ajdå, det låter inte så bra”.

Mamma, pappa och två av de tre som var med igår kom på besök. Jag var fortfarande halvgroggy av hela händelsen, som nu sakta började sjunka in att det inte var någon dröm. En hel armada av sköterskor besökte rummet dagligen för statusuppdatering och annat. Inte en enda av dem ogillade jag. De var helt fantastiska allihop. Så närvarande, så omtänksamma, så professionella.

1996-12-22:

Den första natten, ironiskt nog den längsta natten på året, var överjävlig: smärtan började tillta så saker inuti gipset gjorde helt plötligt ont. Så ont att jag, enligt journalen, sammanlagt nio gånger under natten ringde på en sköterska som kom in med en morfinspruta och tryckte i mig. En gång i timman, hela natten igenom, och jag fick inte en blund på grund av all smärta.

Familjen kom på besök och var med mig hela dagen. Det gjorde mig glad och det lyfte upp mig från den annars ganska tunga situationen. Vi skämtade och hade roligt. Smärtan gick att leva med för stunden, den var inte uppe på månen som den var under natten. Min äldre bror, som gick på Chalmers, dök upp under eftermiddagen. Han hade en tenta idag så mina föräldrar valde att inte berätta nånting om min situation för att inte sabba hans tenta. Han var helt ovetandes när han dök upp i rummet och jag fick sammanfatta situationen. Vi skämtade vidare och hade trevlig. Skämt och humor är ett mycket viktigt verktyg för mig. Jag måste kunna skämta om saker, även när situationerna är helt åt helvete. Humor är en av mina försvarsmekanismer. En del kallar det att gömma sig bakom verkligheten, men för mig handlar det snarare om att vandra rakt igenom verkligheten, men med glimten i ögat. Jag skrattade flera gånger under eftermiddagen som de var på besök.

Kirurgen dök upp. Det var första gången jag fick träffa honom. Gråhårig femtiplussare, och en oerhört sympatisk person. Han frågade om jag hade ont och jag kunde röra fingrarna inuti gipset, eller om allt var paketerat för hårt. Jag hade inte ont och jag kunde vicka på alla fem fingrar. Berömde honom för att ha kunnat rädda allt, trots ett katastrofalt utgångsläge.

Hans leende ändrades blixtsnabbt till ett gravallvarligt ansiktsuttryck. Han tog fram ett papper, lade min brors hand på det och ritade av konturerna. Därefter ritade han ut exakt var skadorna var: halva tummen borta, två leder i pekfingret borta, hela långfingret borta, yttre leden i ringfingret borta, lillfinger intakt sånär som på brännskador i huden. “Det du känner är fantomsmärtor”, sa han, “Din hjärna har inte fått uppdaterad information från alla skadade nerver, och tror att allt finns kvar. Det gör det inte”.

Där blev det totalt ridå för min del. Verkligheten slog sin stenhårda knytnäve rakt i ansiktet. Leendet försvann. Glädjen som familjen hjälpte mig bygga upp under eftermiddagen försvann. Livsglädjen försvann. Allt jag ville där och då var att lägga mig i ett hörn och dö. Ångern var monumental. Jag pratade inte mer med någon efter kirurgens bild. Jag vred huvudet på kudden och försvann djupt in i mig själv. Ånger, skam, hopplöshet, oro, nedstämdhet. Jag badade i ett hav av negativa känslor och gång på gång höll jag på att drunkna.

Samma kväll, när besökstiden var slut, låg jag själv i rummet. De andra hade gått ut för att kolla på TV eller motsvarande. Där och då bröt jag ihop fullständigt. Tårarna tog aldrig slut och jag var helt knäckt. Ensammast i världen, djupt nere i Marianergraven. Det enda som snurrade runt i huvudet var meningen “Vad sjutton har du gjort?!”.

En sköterska kom in och såg direkt att något inte stod rätt till. “Hur är det fatt?”, sa hon, varpå jag bara vände på huvudet utan att säga ett ord. Låt mig vara, försökte jag få kroppsspråket att säga. Låt mig vara, lämna mig ifred, gå ut ur rummet och låt mig avlida i tystnad. Låt skammen och ångern göra sitt jobb genom att bryta ner mig inombords. Låt skammen och ångern vara så hårda att de bryter ner njurarna, levern, alla inre organ, ett i taget, tills hela kroppen säckar ihop och bara försvinner in i tomma intet.

Igår var jag i det fysiska helvetet med smärtan, men idag var jag i det mentala helvetet med inre demoner.

Jävlar vad knäckt jag var.

1996-12-23

Jag vet inte hur fan jag ens lyckades somna efter gårdagens demonbesök, men på något sätt vaknade jag relativt utvilad.

Familjen hälsade på idag igen. Jag pratade, men det var med mycket mer lågmäld ton jämfört med deras besök igår. Glädjen och humorn var borta, trots att det var i precis detta läge jag hade behövt dem. Under besöket frågade pappa när jag kunde få åka hem. Sköterskorna var gravt tveksamma, givet mitt allmäntillstånd, men de lovade att fråga kirurgen. Jag hoppas jag får åka hem. Ligga på sjukhus på julafton liksom, för något som är självförvållat. Det vore den ultimata förnedringen för min del.

Yrkesmilitären mittemot packade ihop sina grejer för att åka hem och fira jul. Han gav mig en Knasen-tidning, GP och ett par clementiner som blivit över. Vi växlade några ord och önskade varandra god jul.

Besökstiden tog slut och det började närma sig läggdags. Tankarna började flyga igång, men jag var inte nedstämd som jag var under gårdagen. Tvärtom så hade jag på något sätt kommit till sans med hela situationen.

Under denna kvällen sade jag till mig själv att här och nu har jag två alternativ:

1. Du kan gräva ner dig och självömka resten av livet, eller
2. Acceptera faktum att du blivit sargad för livet, bit ihop och gå vidare.

Jag valde alternativ två. Det gick jävligt fort måste jag erkänna, för sans och reson var starka i detta läge.

1996-12-24

Frukosten gick segt. Julafton på Sahlgrenska, liksom. Yay, eller nåt. Turligt nog är maten bra så det är iallafall något att hänga i granen (pun intended).

En sköterska kom in runt lunch och meddelade att jag har besök; pappa och min äldre bror. Hon meddelade även att kirurgen tittat i mina journaler och sen gått med på att ge mig permission över julen. Lyckan blev total på ingen tid alls. Jag får åka hem. Jag får åka hem!

In kom sen en av specialistsköterskorna, Helena. Hon skulle hjälpa till med att dra ur droppet, sätta massa tejp och sen dra ur bedövningen. Bedövningen? Jag har väl ingen bedövning? “Jo, i armhålan”, hette det. Jag tittade åt vänster och ja; där gick det en nån sorts kablage och slangar kopplat till en maskin i närheten. Hade inte en aning om det, men det skulle ju kunna förklara varför jag inte haft så mycket smärta.

“Lyft på armen”, tyckte Helena. Okej börne, jag lyfte den och försökte hålla gipspaketet så stilla som det bara gick. Helena nöp mig i armhålan, slet loss lite tejp och massa annat, och sen kände jag en rejäl ilning som om hon drog ur en liten boll inifrån armen. Hon klistrade sen på ett strålande leende när hon visade vad hon hade fiskat fram: en nål, bortåt 15 cm lång.

Jag tittade växelvis på nålen och henne flera gånger om innan poletten föll ner. “Har jag haft en 15 cm lång nåljävel uppkörd i armen?!”, utbrast jag. Hon drog till ett hjärteligt skratt och nickade. “Du vet att jag har nålfobi?”, “Ja” sa hon och skrattade igen.

• De satte i den medan du låg nersövd.
• Tur för dem, för om de hade försökt med det där när jag var vaken hade jag kämpat emot med näbbar och klor, och de hade aldrig ens kommit i närheten av armhålan med en sån där metallbit från helvetet.

Efter att nålen var ute insåg 19-åringen att all behåring i armhålan var bortrakat. Katastrof! Världens undergång! Nu är jag ju inte macho längre, bara en prepubertal tomte från landet!

Mitt 19-åriga jag var definitivt inte lätt att leva med.

Helena och några andra sköterskor packade ihop en sorts kit att ha hemma under julen. Det var smärtstillande knark (minns inte vilken sort), några panodil och en lapp med instruktioner samt olika övningar jag skulle göra. Tio gånger per timme måste jag göra “bänkpress” med den gipsade armen för att musklerna inte skulle klappa ihop, och det var oerhört viktigt att handen hela tiden hålls i högläge – “ovanför pumpen”, som de kallade det – för att undvika svullnad. Kommer det svullnad, ja då blir det Problem.

Hemma i Emtunga kom det mängder med besök av folk som primärt ville önska god jul, och sekundärt höra hur det var med mig. Kusiner, faster, farbror, grannar. Mången gång fick jag berätta samma historia till alla och till slut blev det nästan lite stelt, som att rabbla upp och ner från ett manus.

Vi köpte en blomma och åkte över till Stefan Jansson, som satt med mig på hallgolvet, för att lämna över och tacka för att han fanns där. Exakt vad han gjorde där på plats är fortfarande grumligt i minnet, men det var tacksamt att ha ett känt ansikte i närheten mitt i allt kaos.

En brottsling återvänder alltid till brottsplatsen, som det heter, och jag tog därför en sväng förbi gamla Tvättman. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att förstärka minnet, kanske med någon irrationell förhoppning att hitta mitt nerfrysta långfinger som kanske kunde sys fast, kanske för att bara få nån sorts slutning på cirkeln.

Några kroppsdelar hittade jag aldrig, men ett stort hål med rödfärgad snö i hittade jag. Det var troligtvis där jag körde ner näven precis efter detonationen, för att “kyla”.

Jag ville även gå in till det närmsta huset för att säga hej och växla några ord, men jag hade inte orken till det just då. Istället åkte jag dit senare i februari för att prata lite, få lite mer information om vad sjutton det var som egentligen hände när jag låg vrålandes där på golvet.

1996-12-25 — 1997-01-06

De två poliser som stod i dörren när jag låg på golvet stannade till i Emtunga. De ville ha min version av allt. Utan omsvep berättade jag varenda detalj. Den odetonerade bomben som sitter kvar i en vägskylt, den andra vägskylten jag sprängde sönder, syftet med allt, rubbet. Jag var noga med att påpeka att jag tar fullt ansvar för allt och är beredd att ta de rättsliga konsekvenserna. Böter, fängelse, you name it. Jag har orsakat allt det här och jag står för det.

Jag påpekade även att jag är oerhört glad att det bara var jag som blev skadad. Hade någon av de andra tre – Daniel, Patrik eller min bror Simon – blivit skadade hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv. Nu var det bara jag som for illa och gott så. Dessutom är jag högerhänt. Att vänsterhanden tog stryk var därför det bästa sett ur det perspektivet. Övriga kroppsskador som jag ådrog mig var få; något brännmärke på läppen, något ärr på benen, och en plastbit som sköts rakt in i låret. Det är inget annat än kopiös tur jag hade, givet förutsättningarna. Båda trumhinnorna sprack så jag blev stendöv på ena örat och fick en grav hörselnedsättning på det andra. Den skadan var nästan värre än handskadan, för det var svårt att kommunicera. I denna berättelse verkar det antagligen som att kommunikationen med vårdpersonalen var som om inget hade hänt, men det är så långt från sanningen man kan komma. Det var definitivt ingen dans på rosor, men det gick på något jäkla vänster.

Poliserna fick den information de sökte och jag fick sen åka med i polisbilen till den vägskylt som hade en odetonerad bomb i sig. Första gången jag fått åka polisbil, yay! Den kvinnliga polisen var sen brutalt ärlig genom att lägga korten på bordet och berätta att det här ärendet kommer att hamna hos en åklagare. Innehav, eller om det var tillverkning, av sprängmaterial är gravt olagligt. Det finns en risk att jag får fängelse, eller böter, för det här tilltaget. Jag upprepade igen att jag tar ansvar för mina handlingar och är beredd att stå mitt kast, vilken utgången än blir.

Jag behövde ha handen i högläge hela tiden. För att kunna sova så tillverkade mina föräldrar en takhängd mitella med hjälp av en krok och ett påslakan, både i TV-soffan ifall jag ville sova där och inne på mitt rum. Det funkade perfekt.

Nyår blev något lugnare än planerat, och jag firade det med tre klasskamrater från gymnasiet som åkte till Emtunga. Ingen champagne på tolvslaget, för jag gick på rätt starkt knark och det är dåligt att blanda sånt med alkohol, och jag höll mig på behörigt avstånd från allt som hade med fyrverkerier att göra. Det var kul att titta, dock, men för första gången i mitt liv kände jag ingen som helst lust att tända på stubiner. Undrar varför.

1997-01-06

På Sahlgrenska kommer jag med start idag att vara för rehabilitering och sjukgymnastik fram till början på februari, med permission under helgerna. Nu var det dags att åka dit för att ta bort gips och stygn. Äntligen slipper jag den där stentunga boxhandsken från helvetet. Jag fick instruktioner om att komma dit fastande, ifall de skulle behöva söva mig. Fattade inte varför, men jag lydde order. Tidigt i ottan åkte jag med mina föräldrar. Jag tror klockan var 6 när vi åkte, och det var totalt beckmörkt längs E20.

Vi gick in på avdelning 26 för att säga “Yo!”, och sen fick jag lägga mig på en säng för att bli ivägrullad nånstans. I detta nånstans träffade jag kirurgen och växlade några ord med honom. Han sydde ihop mig och det är nu han som ska plocka bort gips och alla stygn. Jag var vid god vigör, helt utan vare sig rädsla eller smärta, när jag låg där i salen. “Vi ska strax börja” hörde jag någon säga. Kör hårt, tänkte jag.

Sen, innan de ens hunnit att börja, kom det en smärtkavalkad utan like och helt utan förvarning. Jag fattar fan inte varifrån den kom, särskilt eftersom de inte ens nuddat gipset, men det gjorde så överjävligt ont att de fick söva mig på fläcken utan att ens informera mig om det. Blackout på nolltid.

När jag vaknade låg jag uppe på avdelningen igen med armen i högläge inuti mitellan. Jag vet inte vad klockan, ingen aning om det fortfarande var morgon eller om det blivit kväll, men det var mörkt ute. Mamma och pappa satt bredvid sängen och log. Utan att säga något gick ögonen direkt till mitellan för att leta reda på min nya polare.

Där inne låg den; lätt bandagerad, full med svarta sårskorpor och många ärr. För första gången kunde jag nu matcha kirurgens handritade papper över skadorna med verkligheten. Det var inte fullt så illa som jag befarade. Visst; fyra fingrar var amputerade, hud fick transplanteras från underarmen till ringfingret, pekfingret fick sys ihop med resterna av långfingret, och en kopiös mängd ärr och brännskador mitt i handflatan. Men, det kunde ha varit mycket värre; de hade kunnat amputera hela jävla näven och det hade isåfall varit katastrof. Det här var inte på långa vägar katastrof, det var bara några steg bakåt.

Jag och min nye polare lekte resten av dagen. Testade saker. Om jag petar här, känner jag något? Nähä? Skit i det då. Kan jag vicka på denna? Gör det ont om jag nyper här? Varför kan jag inte vicka pekfingret ens en millimeter? Den transplanterade huden från underarmen råkade få med sig några hårsäckar, så mitt ringfinger har hårväxt på sidan mot handflatan. Coolt! Eller inte. Fan vad fult det var med hår där, men det är bara att gilla läget och vänja sig. För det här är min nye polare, och min polare får ingen klanka ner på. Inte ens jag.

1997-01-07 — 1997-02-07

Tisdag. Ronden. Kirurgen med ett gäng studenter och annan personal kommer in i rummet. Jag visas upp som om jag vore ett fynd på ett zoo. Jag tyckte inte om det där och då, men insåg att det var nödvändigt. Studenter måste lära sig. Kirurgen måste förklara hur han gjorde vissa ingrepp. Och så. Kirurgen lyfte försiktigt upp min hand och började: “här var det ett stort hål så vi sydde ihop zbbdjghfk tillsammans med skvnfllmemkfjf rakt på muskelfästet vid kgnnxnf dig II för att få större flexion så att inte dkkfnnf och fnndnnenenz hamnar i kläm”. Jag fattade inte ett dyft av det där fikonspråket, men de övriga nickade och antecknade.

Precis när gruppen skulle gå vidare vände sig en kvinna mot mig. Hon hade långt blont hår, ungefär femhundra örhängen och minst lika många ringar på armlederna. “Heter du Rikard?”, sa hon. “Ja”, sa jag, varpå hon började krafsa ner något på ett papper medan hon nickade, och följde sen med gruppen ut ur rummet.

Efter lunchen kom en sköterska in med en rullstol. “Sätt dig, jag ska köra ner dig till rehabiliteringen”. Jag tittade på stolen och ifrågasatte: “Det är min hand som är trasig, mina ben funkar alldeles utmärkt. Varför måste jag sitta i en rullstol?”. Till slut gav jag mig och sen bar det iväg till en hiss för att åka upp eller ner några våningar innan vi kom fram till rehabiliteringen. Jag blev satt vid ett litet bord och fick invänta sjukgymnasten.

Kvinnan med de femhundra örhängena, som frågade efter mitt namn tidigare, satte sig mittemot. Hon hette Gerd Frösing, men det visste jag inte då. Hon tog fram en massa papper och började läsa. Ingen av oss sa ett ord på en lång stund medan hon läste. Sen sa hon, på göteborgska: “Du vante gammal hördu”. Det fick mitt 19-åriga jag att direkt avsky henne. Sitta där och döma, sparka på den som redan ligger. Vad är det för jävla sätt? Klistrade på macho-masken och högg tillbaka stenhårt: “Vadå, är det åldergräns på att spränga sönder sig själv eller?!”.

Det var mitt första intryck av Gerd Frösing, som numer heter något annat i efternamn.

Tre eller fyra gånger varje dag skulle jag vara på sjukgymnastiken. De två primära målen var att få igång rörelsen i alla fingrar samt något som jag vill minnas kallades för sensibilisering. Oavsett vad det kallades för så gick det ut på att gradvis utsätta huden för olika material och den vägen träna upp förmågan att känna. Som det var nu var det totalt kaos i nervsystemet efter att det härjats runt en del inne i handen. Några nervändar låg lösa, andra hade växt ihop med fel ändar, och så vidare. Det var pannkaka av allt och huden var helt enkelt felkalibrerad. Detta märktes tydligt när jag kliade mig mitt i handflatan och det började rycka till bakom vänster öra. Wtf? Just denna rubbade defekt finns kvar än idag, 25 år senare, och det är fortfarande lite sjukt. Det ihopsydda området mellan pek- och långfinger var oerhört känsligt. Smärta kunde uppstå om jag så bara tog en bomullstuss och försiktigt smekte den på området. Just där krävdes det därför en enorm mängd träning för att få det att bli bra igen.

Gick ner till Gerd för andra gången. Jag bar på någon sorts ilska för jag gillade henne inte, men jag beslöt för att åtminstone ge henne en chans. Hon berättade om sin plan hur hon tänkt få iordning på allt, hur hon kommer gå till väga, vad poängen med alla moment är, och så vidare. När jag satt där och såg hur hon hanterade min sargade hand insåg jag att hon är ett proffs. Sjukt kunnig i det hon gjorde och hon hade benkoll (pun intended) på anatomin och övriga korkade medicinfrågor som jag ibland ställde. Utan att blinka förklarade hon hur fingermuskulaturen är uppbyggd, att musklerna “hänger som små kotletter” (sic) på ett sätt som var helt begripligt för en lantis som jag.

Pekfingret var det svåraste då det var helt fixerat i upprätt läge. Det tog lång tid att få rörlighet i det och hon fick ibland anstränga sig hårt för att försöka forcera fram en böjning. Jag tänker inte sticka under stol med att det gjorde ont som fan, för det gjorde det, men jag insåg också allvaret: nu när läkningen är i full gång finns det en risk att pekfingret blir permanent fastsatt om vi inte får igång rörligheten innan ärrvävnaden blir fixerad. Gerd tog därför många gånger i för kung och fosterland och tvingade ner en böjning på 90 grader. Forceringen gick allt som oftast bra, men det var svårt för mig att hålla kvar fingret i det läget.

Tre-fyra gånger per dag satt jag här med och kämpade tillsammans med Gerd som jag först hatade rakt igenom efter att hon – enligt mig själv – dömde mig på förhand. I själva verket var det ju jag som dömde henne, och det är något jag såhär i efterhand ångrar. Hon hade inga som helst onda avsikter, det var bara det här 19-åriga apskaftet som var tvungen att spela macho för att impa. Eller nåt. Frågan är, impa för vem? Det här var för bövelen ingen tävling. Ju mer jag tänker på det desto mer uppenbarar sig absurditeten i det hela. Vem fan hade jag att impa på annat än mig själv?

Ju oftare jag träffade Gerd desto bättre tyckte jag om henne. Det är inte bara det att hon var expert på sitt yrke, hon var även fenomenal på att peppa mig. Och det var något jag verkligen behövde där och då: pepp. Det fanns gånger jag ville kasta det jävla minibordet vi satt vid åt helvete och bara skrika rakt ut av frustration för att rehabiliteringen inte gick som jag ville just den dagen. Gerd såg direkt frustrationen, och utan omsvep desarmerade hon den på nolltid. “Här måste du göra si och så för att ditten och datten ska kunna fungera. Det är jobbigt, det är svårt, det tar tid, men det kommer att gå. Ge inte upp”.

Ge. Inte. Upp.

Bortsett min pappa är det ingen annan än Gerd som har lyckats pränta in de orden rakt i ryggmärgen på mig. Ge inte upp. Skrik, vråla, bli skitförbannad, bryt ihop. Allt det är ok, så länge du bara försöker igen. Ge inte upp.

Vid ett antal träningspass var Gerd ledig och jag fick istället tre av hennes kollegor. Inte samtidigt, naturligtvis. När jag hade dessa tre blev det uppenbart: alla har den yrkesmässiga kompetensen, alla kan sitt jobb, men ingen av dem har det Gerd har. Det där lilla extra utöver yrkesexpertisen. Peppningarna, visdomen, förmågan att se utanför ramarna. De andra gav intrycket av att vara övervintrare; gick till jobbet och gjorde det som förväntades av dem, men sen var det bra.

Gerd såg bortom saker och gav mig – utöver sjukgymnastik – mental verktyg att använda utanför sjukhusets väggar, i verkliga livet. Envisheten, bland annat. Ge inte upp. Dessa verktyg var mitt 19-åriga jag oändligt tacksam för, för det visade sig att de skulle vara till hjälp många gånger om under de kommande åren.

1997-02-03

TV4 besökte Sahlgrenska för att göra ett reportage om olyckan. De var där hela dagen och intervjuade många som var inblandade i vårdkedjan. Min kirurg närvarade dock inte.

Reportaget och intervjuerna gav mig chans att för första gången gå igenom och återskapa hela händelseförloppet. Tidigare hade jag bara lagt det åt sidan utan att ens vilja tänka på det. Intervjuaren ställde många bra frågor, alla kom inte med i reportaget, som fick mig att tänka efter och reflektera. Han var duktig på sitt jobb och lyckades få med hela kärnan bakom olyckan utan att på något sätt vinkla eller skuldlägga.

En kul sak hände efter att jag sett reportaget. Efter att jag berättat att jag varit hobbyprogrammerare under många år tog han sig friheten att klämma in ett “Favoritsysselsättningen, att programmera datorer, kommer att bli omöjligt” i reportaget. Det utlåtandet var helt oskyldigt och egentligen i all välmening, men det varken han eller jag visste då var att just det utlåtandet fick hela min kropp att skrika “Challenge accepted. Jag ska bevisa för dig att du har fel”.

Det riktigt brann i hela min kropp. Nästan enbart för att sätta reportern på plats eller ge en knäpp på näsan gjorde jag det hela nästan till mitt mantra. Jag tränade stenhårt att komma igång programmeringen igen, att skriva minst lika snabbt med sex fingrar som jag gjorde innan med tio fingrar.

År 2006 var jag med i en tävling på högskolan i Trollhättan. Tävlingen gick ut på att så snabbt som möjligt skriva hela det svenska alfabetet på ett qwerty-tangentbord. Bästa tid när jag kom fram till datorn låg runt 10 sekunder. Jag sopade mattan med alla när jag prickade tiden 4.55 sekunder. Till och med tävlingsledaren, en datornörd av rang som arbetade på IT-avdelningen, reagerade med ett högljutt “OJ!” efter resultatet. Jag lyckades därmed till slut bevisa för mig själv att reportern hade fel.

Låt saker ta tid, men Ge. Aldrig. Upp.

Gerd är bäst.

1997-02-XX

I februari kom det ett enormt bakslag. Eftersom jag var mantalsskriven i Linköping fick jag inte, på grund av byråkrati, fortsätta sjukgymnastiken på Sahlgrenska. En sjuksköterska visade mig brevet som en docent på Hälsouniversitetet i Linköping hade författat. I all kommunikation med Sahlgrenska blev jag tilltalad hövligt. Inte “Bäste patient”, utan “Bäste Rikard” som inledning. Inte “patienten”, utan “Rikard” i journalskrivningar. I brevet jag fick läsa stod det utöver all byråkratisk formalia: “Vi kan ge grabben adekvat vård här”. Grabben. Visst, jag var 19 år och jag var en grabb, men att bli kallad det av Herr Docent fick mig att må illa.

Herr Docent ansvarade för mig när jag kom tillbaka till Linköping, och han var lika otrevlig i verkligheten som i brevet. En arrogant, jävla slemtorsk utan några som helst tecken på sympatiska eller empatiska förmågor. Jag tyckte så genuint illa om honom, och gör det än idag, men jag hade inget att komma med här. Skulle jag ändra mantalsort skulle jag (kanske) bli av med min utbildningsplats, och det skulle vara Dåligt. Jag fick helt enkelt acceptera situationen, och på något sätt ta tillvara allt som jag lärde mig av Gerd efter en flytt hit.

Många gånger i Linköping råkade jag ut för flashbacks, alltså återuppspelningar av olyckan. Ibland var de av så omfattande grad att jag fick sluta med allt jag gjorde för stunden och bara rida ut stormen. En gång hände det när jag cyklade genom stan. Jag fick tvärnita och parkera cykeln vid ett träd för att sätta mig ner och hyperventilera ända tills “filmsekvensen” gått över. I efterhand har jag fått lära mig att det jag råkade ut för var troligtvis PTSD, och det hade jag under nästan ett års tid efter olyckan. Den perioden var oerhört tuff att ta mig igenom. Det var många vändor till kuratorer och psykologer, men det visade sig att jag var inte mottaglig för dem så den mentala återhämtningen fick jag stå för själv. Kort sagt var den perioden ett rent plågsamt, jävla helvete för mig.

Men jag tog mig igenom till slut.

1997-03-XX

När jag låg på Sahlgrenska i januari fick jag rådet av både kirurg och sjuksköterskor att det är viktigt att prata om olyckan, att så att säga få ut det ur systemet. Jag förstod det inte då, jag förstod inte varför det var viktigt, men jag följde rådet genom att kontakta olika högstadier och gymnasier i Linköping samt i hemtrakterna. Jag frågade om de skulle vara intresserade av att någon med min erfarenhet kom dit och pratade om – och visa upp – effekterna av att tillverka egna sprängämnen.

Gensvaret och reaktionen från skolorna var av en sån magnitud jag inte kunnat föreställa mig. Alla ville ha dit mig, omgående, för jag satt på en ovärdelig bit förstahandsinformation som skulle kunna vara eleverna till gagns. Jag tog inget betalt för att åka ut till dem och föreläsa. Min stora vinst stod i att jag fick prata om det, precis som Sahlgrenska rådde mig till.

Jag fick dessutom träna på att prata inför en stor grupp människor, vilket var en oerhört nyttig erfarenhet. Den största gruppen jag pratade inför var på Dalboskolan i Lidköping där man hade en sorts morgonsamling för hela årskurs 7, 8 och 9. Aulan var fylld till brädden av folk, och det var knäpptyst under tiden jag pratade. Om det var för att jag var hemsk eller om det var för att mitt budskap nådde fram vet jag inte, men det tillfället i den aulan var helt magiskt. Folk lyssnade på vad jag hade att berätta. Plötsligt var jag Någon.

Jag har ingen exakt siffra, men jag tror att jag var ute i runt 30 skolor totalt. Hur många elever jag berättat min historia för har jag ingen aning om alls. Reaktionerna var mestadels positiva. Vid ett tillfälle hade en elev kommenterat att “Du verkar rätt tuff över att ha råkat ut för det där”, och det fick mig att reflektera över min presentation, och jag kom fram till att eleven hade rätt. Presentationen har jag tydligen framfört med en ganska arrogant ton, vilket kan orsaka den typ av missuppfattning som eleven påpekade. Att jag lät arrogant tolkade jag som att jag har nu kommit till det stadiet att olyckan är en naturlig del av mig själv, att den är inte längre “min nye polare”.

Vid en föreläsning kom en annan elev fram till mig och berättade att han själv sysslat med tillverkning, men att han nu beslutat sig för att sluta. Det där fick mig nästan att börja gråta. Av tusentals elever hittade jag äntligen guldkornet; den personen jag förhoppningsvis hade räddat från att råka ut för samma sak.

Efter att jag slutat med föreläsningarna förstod jag till slut Sahlgrenskas råd. Mitt 19-åriga jag hade pratat av mig hela olyckan, jag hade stärkt mig själv som människa, jag hade lärt mig prata inför grupp, och jag hade nu mycket gott självförtroende.

Och, det viktigaste av allt:

Jag hade till slut accepterat mig själv som jag är.

Epilog

Under 2000-talet försökte jag komma i kontakt med Gerd igen för att tacka henne. Dessvärre hade hon slutat på Sahlgrenska och dessutom bytt efternamn, så jag lyckades inte. Trots idoga googlingar under åren hittade jag henne aldrig.

Men: Ge. Aldrig. Upp.

År 2020 gjorde jag en ny googling och fick upp en person med annat efternamn som såg ut att matcha. Jag chansade och skickade iväg ett SMS för att fråga om det var hon, och det var det. Tyvärr var det mitt under coronapandemin så det gick inte att träffa henne, men skam den som ger sig: Så sent som i torsdags förra veckan, 2021-12-16, åkte jag till Göteborg för att luncha, och det var så fantastiskt att få träffa henne igen efter alla dessa år och se henne lika full av energi och glädje som för snart 25 år sedan.

Tack Gerd för allt du har gjort. Utan dina insatser och visdomar på Sahlgrenska hade 19-åringen troligtvis tagit en annan, sämre, väg i livet.

Tidningsartiklar

Expressen, december 2005
Göteborgs Posten, december 2005
TTELA, januari 2006
Aftonbladet, december 2024

Reportage

TV4-reportaget Full beredskap, Youtube, februari 1997
Intervju av SVT Nyheter, december 2024

Galleri

‘

Hustrun, med sin aldrig sinande källa av visdom, yttrade i stil med “Vi måste sluta ta för givet hur bra vi har det i Sverige” under den gågna veckan. Jag nickade, men tänkte inte så mycket mer på det just då. Orden fastnade dock i min extrahjärna, som är (ö)känd för att processa saker i bakgrunden, och igår kväll – när jag gjorde ingenting i soffan – slog det mig stenhårt hur rätt hon har. Hur bra vi har det här i vårt avlånga land. Hur enkelt vi har det. Hur privilegierade vi är. Vilken lyx vi har.

Det är ibland lätt för mig att bli triggad av skitsaker. Av grannens hund som skäller titt som tätt. Av den ohyfsade ungdomen på ICA som armbågade mig när hen hade bråttom. Av bilen som stod med ena hjulet utanför parkeringsrutan så jag inte fick plats. Av att posten numer bara delas ut varannan dag. Allt det där är bara trams och larv. Jag är uppvuxen med en viss nivå av bekvämlighet, och om den uteblir så är det fan i helvete med allting. Allt är politikernas fel.

Om jag mitt i valfri ofokuserad vardagshändelse stannar upp, tar ett steg bakåt och sen försöker se helheten, så kommer jag att inse vilken lyx vi lever i. Vi behöver inte konstant leva med rädslan för att bli vräkta, att vara förföljda, att vara trakasserade, att förblöda om jag råkar skära mig på ett papper, att gå hungriga.

Blir jag hungrig har jag massor med val. Jag kan ringa pizzerian, jag kan åka till ICA, jag kan åka till Berras Korvmojj. Lusten/orken där och då är vad som styr vilken sorts mat det blir. Blir jag törstig vrider jag bara på kranen och får vatten. Vill jag lyxa till det kan jag gå till macken och köpa en iskall folköl. Får jag huvudvärk tar jag en Ipren. Finns ingen Ipren åker jag och köper det. Bryter jag benet åker jag till sjukhuset och får det lagat. Får jag en akut skada ringer jag ambulans, helt utan rädsla att gå i personlig konkurs. Jag lever i en sån konstant livslyx att jag ibland kan bli arrogant om jag för en kort stund skulle glömma bort det prilegiet. Jag måste vara ödmjuk, för den lyx jag lever i är få förunnat.

Jag är född i Lidköping, men jag har ett icke-svenskt efternamn. Jag ser svensk ut, med mina oskyldiga och blåa ögon, så jag slipper något förtryck. Efternamnet kan ibland väcka nånting hos folk. “Jelsi bosanac? Är du bosnier?”, heter det ofta. Folk vill av någon anledning etikettera, lägga mig i ett visst fack. Oklart varför. Spelar det någon roll om jag kommer från japan, har ett finskt namn, och dyrkar pasta som religion? Är det värt att förtrycka folk för det? Jaga runt dem och förstöra allt i deras liv?

I april läste jag klart memoarerna av Filip Müller, och sent igår kväll läste jag klart en liknande av Gisella Perl. Båda dessa personer var förtryckta judar som varit i helvetet, men på något sätt överlevt och sen återvänt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara en person som måste leva under förtryck. Att få rejält med skit för att råka tro på en viss låtsaskompis när det i själva verket Måste vara en annan man ska tro på. Jag kan inte föreställa mig förtrycket som personer med en viss hudfärg måste leva med. Jag kan inte föreställa mig förtrycket som kvinnor utsätts för. Jag kan inte föreställa mig att leva med den konstanta rädslan att nån jubeldåre skjuter mig på en öppen gata för att min livsåskådning – agnosticism – inte matchar dårens uppfattning om sin låtsaskompis. Eller någon annan irrationell anledning.

Jag skulle egentligen vilja skriva mer men hjärnan fick slut på ord, så jag avslutar med ett utdrag från memoarerna där Gisella Perl beskriver helvetet på jorden:

“””Bergen-Belsen can never be described, because every language lacks the suitable words to depict its horrors. It cannot be imagined, because even the most pathological mind balks at such a picture. One must have seen those mountains of rotting corpses mixed with filth, with human excrement, where once in a while one noticed a slight movement caused by rats or by the death convulsion of a victim who had been thrown there alive. One must have smelled the unimaginable stench which lay over the camp like a thick cloud shutting out the air. One must have heard those unearthly screams of agony which continued through the day and the night, coming from hundreds of throats, unceasingly, unbearably.

There were 80 to 100 dead in each block, every day. There were no crematories to burn the bodies. They were left where they had died until someone who had enough strength left dragged them out and threw them on the dung heap. Everybody had typhus, everybody was covered with lice, eaten alive by rats, and there was no food, no water, no medicine. The narrow streets were full of skeleton-like men and women who crept around in the dirt, searching for a drop of water, a bite of food, until they sat down beside one of the mountains of corpses to die. Those who had enough vitality left to want to live on resorted to cannibalism. They opened the bodies of the recently dead and ate their livers, their hearts and their brains.”””